Tjohej! Och AJ!

 Johan började dagen med lite armgång under broarna, som morgongympa.

Och här är Johan igen. Belåten kille. Vi badar och badar....

... tills det blir dags för lunch. Den här sötsyrliga woken full med paprika och andra grönsaker var absolut delikat!

Eftermiddag... och vi badade mera. Här är Vickan och Emil.

Och Olle och Emma.

Alfred bara älskar att åka vattenrutschbana. Här tillsammans med farbror Anders.

Men han åkte själv också. Hela vägen ner kunde man höra honom "kvillra" av skratt och lyckliga små skrik. Jag placerade mig strategiskt för att ta emot honom när han plumsade i vid tunnelns slut.

Det var inte så smart.

Jag trodde att det var Alfred som kom, jag hörde honom ju i "röret". Vad jag inte visste var att det kom en annan, betydligt större, människa i full fart före honom. Jag fick denna persons fötter rakt i sidan och det var inte så värst vidare skönt, om jag ska uttrycka mej milt.

Aj.

Kissade blod och mådde ganska dåligt, faktiskt.

Och hoppsan, som det kan bli. Här ligger jag i ambulansen på väg till sjukhus i Alanya. Det är fiffigt att ha med sig nån sorts bevis på att man har en reseförsäkring. Det hade jag, men det kostade ändå 250 euro, att erläggas i förskott, annars fick jag inte åka "plingelingtaxi" alls.

Sture följde med och förevigade mej med mobilen.

Man ska aldrig, aldrig gå någonstans utan sin kamera! *S*

Efter en mycket lång kväll på sjukhuset, då man gjorde magnetröntgen av min mage och tog allehanda prover, så fick jag faktiskt mat. Det kändes, mitt i eländet, ändå rätt bra. Får man mat så planeras nog ingen operation iallafall, resonerade jag och kastade mej över brickan. Efter en stund kom jag på att den skulle fotas, då var spaghettin och de goda små biffarna redan nästan slut.

Turkisk sjukhusmat är betydligt godare än den svenska varianten, kan jag meddela.

Annars var det en rätt skräckfylld kväll, som jag helst inte vill minnas så mycket av. Ont som själva den hade jag och väldigt utlämnad kände jag mej. Min engelska räckte väl nätt och jämnt till för ändamålet, men den turkiska sjukhuspersonalen var inte så värst språkligt skolad, undantaget läkarna, men dem träffade jag inte så mycket.

Jag blev kopplad till en slang och låg sedan med dropp hela natten. Febern slog till och jag mådde... inte bra.