En sorglig fredag

 Även om vädret är grått så är det något magiskt med en spegelblank sjö...

... och strax innan vi skulle lämna Mellansjö för den här gången sprack det upp en stund och solen tittade ner genom molnen. Vackert och vemodigt.

Vi tog vägen om Järvsö, hade lite ärenden där. Sen åkte vi hem.

Hämtade ut en sån där facebook-vinst på posten igen. Den här gången har jag vunnit diverse hår- och kroppsvårdsprodukter till Sture *ler* "Heavy Hold Pomade", va?! Han som har ungefär 3 mm långt hår kan väl behöva nåt sånt?? *fniss*

Detta är vackra, fina Princess, som idag fick vandra över regnbågsbron. Drygt 14 år fick hennes människor vara just det, hennes människor. Av det lilla jag har fått berättat för mej, så har jag en del av hennes temperament här i min lilla Kaka. Självständig, kan själv... gör som jag vill. Åt det hållet var Princess, som var Toscas farmor.

Idag fick hon en alldeles egen skogspromenad, där hon fick lukta på alla fläckar så länge hon ville, tillsammans med hussen och matten, Toscas uppfödare.

Och här är en bild på henne från häromdagen. En äkta mys-propp. Saknaden måste vara enorm och den berör mej djupt.

Kommentarer

  1. Suck! Det är såååå hemskt att våra vänners liv ska va' så korta... Gråten är omöjlig att hålla stången, det kommer så nära för oss oxå - som sitter här med en "snartsextonåring", den hemska stunden är inte långt borta.

    Tur då att vi kan glädja oss åt att våra vänner, Tosca, Flisa och Kalle Puh, är unga friska och starka - läääänge till. Kram till dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, även om liven blir långa... med hundars mått mätt... så är de alltid för korta. Jag tror nog att er "snartsextonåring" hänger med ett tag till, men visst är det nära, det är det ju. Fast man inte vill ens snudda vid tanken.

      Våra ynglingar ska förhoppningsvis förgylla våra dagar i många, många år framåt.
      Kram tillbaka!

      Radera
  2. Så, så ledsamt. Fast hon fick en fin sista dag, Prinsessan farmor. Sånt hjälper när man måste tänka tillbaka. Och Tosca önskar jag många fina år, även om de ändå alltid är alldeles för få. Förresten, det vet jag ju att hon får, den guldlockiga.

    Sture kan väl försöka att locka sitt långa hår, nu när du har vunnit den fina pomadan! Eller så kan han odla fram en riktigt fin knävelborre - den vore väl något att få vaxa!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag får lite panik... hon är ju redan 2½... och det går fort mot fjorton, eller hur många vi nu kommer att få tillsammans. Det är dumt att börja oroa sej för sånt nu, men tanken kommer så lätt. Lev NU. Oroa dig inte för framtiden. Så försöker jag säga till mej själv, men det går lite sisådär vissa dagar.

      Tror att vi får ge bort lite av de där grejorna, sånt som Sture faktiskt inte alls behöver.

      Radera

Skicka en kommentar