Gökotta

Det är Kristi Himmelfärdsdag idag. Och då SKA man gå på gökotta. Det är lika skrivet i sten som att man får gå barfota när man hört göken för första gången. Många knepiga "regler" jag har med mej sen barnsben, som inte alla andra familjer har (har jag ju förstått genom åren).

Men utflykter med fika är ju aldrig fel, så igår kväll ringde jag Alfred och frågade om han ville sova över hos oss och hänga med på gökotta idag. Jag fick naturligtvis förklara ordentligt vad det hela gick ut på och när jag var klar säger han:
- Ja, varför inte, det låter ju trevligt!
Så då åkte vi och hämtade grabben, såklart.

Dagen började väl inte på bästa sätt. Alfred vaknade tidigt och behövde gå på toa. Ont i magen och... tja... konsistensen kunde varit fastare, om man uttrycker det milt. Det fortsatte sen efter en stund med att den stackars ungen kräktes också. Två omgångar, sen var det nog tomt i magen.

Men... han tappade inte sugen eller lusten för en liten picknick för det, så jag gjorde i ordning frukost och så packade vi in oss i bilen och for iväg till Öhns camping vid Marmen. Och där smockade han i sej frukost så det stod härliga till. Två rejäla mackor med tredubbla pålägg, frukt, fil och blåbärssoppa. Bullarna som vi skulle haft till efterrätt ville han hellre ta hem och bjuda sin pappa på, så det fick han ju såklart.

Inga mer magbesvär heller. Så skönt!

Glömde termosen med varmvatten i bilen och Alfred ville ha ett par långa brallor över shortsen, för vindarna var kalla. På väg tillbaka fick han för sej att han skulle krypa under den här lilla avspärrningen. Man kan, som synes, lätt gå runt, men nej nej... *S*

Mitt i maten var Alfred tvungen att kila iväg och kolla in det här omklädningsrummet. Han konstaterade att det nog kunde vara myggor därinne. Jag tror han har rätt *S*

 En brygga... ja, den måste man ju ut på. Väldig grunt vatten, tyckte Alfred. Och det är just vad som står på den gula varningsskylten, att det är grunt.

Där borta, på den smala landremsan som sticker ut, står ett litet vindskydd. Vi begav oss dit för att kolla.

På vägen såg vi två kullar kanadagäss. De här syskonen är femton(!!!!) stycken. Bilden på den andra blev så oskarp att den inte är nåt att visa, men de var "bara" sju. Vilka gäng!

- Det finns ett land som heter Kanada, sa Alfred och så pratade vi lite om att de här fåglarna kommer därifrån. Jajamensan.

I vindskyddet hängde en orienteringsskärm. Väldigt intressant. Jag hittade ett kvitto (från biltvätten häromdagen) i mitt telefonfodral och det fick tjänstgöra som "startkort", för man måste ju bara få testa att stämpla när man har hittat en kontroll med stämpel! Självklart.

När vi gick över bron fick vi till vänster syn på en lada långt bort på andra sidan en lägda... där skymtade något orange - en ny skärm! Jamen, det var ju bara att bege sej dit med det långa benet före, för här skulle det minsann orienteras!

Ytterligare en skärm fanns i närheten där vi hade suttit vid frukosten, så det fick bli den sista. Då hade vi hittat nr 2, 7 och 8. Alfred sa förnuftigt att det hade varit lättare om vi hade haft en karta, vilket han hade helt och hållet rätt i. Får nog försöka hitta reda på nån slags sån där "Kom Ut" eller vad det heter. Kartor med kontroller som man kan leta reda på lite när man själv vill. Det är nyttigt att kunna läsa en karta och Alfred är intresserad. Bara att spinna vidare på det intresset.

Har även uppdaterat med några bilder från gårdagens möte med en grävling... se nedan.