Så var vi här igen... tur det!

Kände för att titta till Mellansjö litegrann. Sagt och gjort. Efter en tur till Bräcke, för att titta till lite där, så anlände vi till "skogen" på eftermiddagen. Självklart måste man skotta sej in, för plogbilen har varit här. Dock inte alltför fruktansvärt mycket snö och snövallen vid vägen var inte heller ogenomtränglig. Bra, för jag känner mej lite sliten idag. Vet inte riktigt varför.

Den här bilden kom till eftersom Toscas uppfödare lagt ut en liten film på valpen hon sparat ur kullen efter Tosca. Hon, valpen, är nu precis 1 år gammal och helt stollig. Slet och bet i snöskyffeln när någon försökte skotta snö... Jag skickade den här bilden på facebook och meddelade att min hund ligger så snällt bredvid när jag skottar snö, kan det bero på uppfostran???
Fast egentligen var det nog bara några snöklumpar mellan tårna som behövde gnagas bort *S* Men nej, Tosca låter mej skotta snö i fred, men så fort jag är klar kommer hon som ett jehu och ska bita mej lite varstans! I armarna, händerna och i hälsenorna. Lycklig att jag äntligen har tid för henne, på nåt vis. Knasig? Ja!

Parkeringen skottad och bilen inbackad på plats.

Äta mat? Nääää....

Toscas aptit är inte vad den borde vara. Tyvärr. Det går alltid att locka henne att börja äta och det är bara det som är problemet. Att börja. När hon väl satt igång äter hon upp varenda liten smula och biter irriterat i skålens botten när det är slut. Men att börja äta... det är så jobbigt, ser hon ut att tycka.

 Åkej, jag äter då.

När vi kom hit idag hade värmepumpen stannat av nån anledning. Har inte hänt med den här pumpen förut, så det var ju väldigt förvånande. Så... tur att vi kom hit och satte igång den. Det var iallafall +4,3 grader i köket. Efter några timmar, när vi skulle sitta där och äta middag, hade temperaturen gått upp till hela +10 grader, drygt. Heja oss! Det blir nog skönt lagom tills vi ska gå och lägga oss ikväll. Vi kör ett par gasolkaminer (en på varje våning), eldar i pannan och så går ju då pumpen igen, som sagt var. Så det löser sej med värmen. Inga problem alls.

På sista kvällskissrundan fick jag förklaringen till varför Tosca dröjde i eftermiddags, när vi var på hemväg. Hon kom rusande som en tok förbi mej, tvärnitade och körde ner huvudet i snödrivan intill vägen. Blev kvar där, grävde och rotade...

... själv gick jag vidare hemåt och tänkte att "hon kommer väl". Och det gjorde hon, så småningom. Men det tog längre tid än jag hade trott.

Nu på kvällsrundan fick jag alltså förklaringen. Mitt på vägen (här kör inga bilar, hunden är lös hela tiden, vägen tar slut några hundra meter längre bort) ligger ett stort vedträ (se bild).

Tosca fick kämpa som en liten galning för att få det med sej hem. För hem skulle det nu, den här gången. För tjockt för att greppa runtom, så hon tog tag i en liten kvist som stack ut ett par centimeter... och bar hem det på så sätt. Envis som en åsna är hon! Ger sej inte när hon väl har bestämt sej för något.