Attans skräphund! Och lite spår.

Om hon är superduktig ena dagen, den här Kak-smulan, så är det ingen garanti för att hon är det nästa dag också... här härjar hon fram på förmiddagsprommisen i skogen.

 Underbart vackert väder, soligt om än en aning kallt.

 Här kommer Tosca!

Men... vart tog hon vägen nu då? Inte en hårtuss så långt ögat kan se och ingen som kommer när jag ropar och visslar heller. Häpp. Borta. Puts väck.

Efter flera minuter...

- He he. Här är jag. Men jag har hittat nåt jättegott att tugga på. Det krasar så mumsigt mellan mina starka käkar och jag tänker INTE låta mej fångas förrän jag har ätit upp alltihop! Så det så. Dukanintetaaaaamej!!!

Behöver jag säga att jag blev lite sur?


 Erik kom förbi med sin dag-golden Sigrid, som ju Tosca har träffat några gånger tidigare. Hon är en aning svårflirtad, men Tosca vill ju så gärna leka...

- Vad står du där och spänner dej för? Jag räcker ut tungan lite och retas...


 - Härligt! Du vill springa lite iallafall! Hurra!

 - Kom igen, då!


- Va, försöker du finta mej! Jag kommer efter, var så säker!

Och så har jag uppdaterat med några bilder från den 1 oktober. Om nån har lust att scrolla ner och titta lite.

Fortsättning... här kommer eftermiddagens övningar:

Först lade jag ett spår och medan det låg till sej rastade jag hunden. Vi passade på att köra några lydnadsmoment på en vändplan mitt i skogen. Jätteduktig var hon, lilla Kakan! Fritt följ, inkallning, ställande och läggande under gång. Jajamensan, hon kan.

Hon var såklart lös och ledig också och här på bilden tuggar hon frenetiskt på en pinne...

... medan jag plockade några blåbär. Jo, det finns fortfarande en hel del som är ok. Några är, som här i mitten, lite blöta och skrynkliga, men många är finfina.

När spåret legat cirka trekvart selade jag på min lugna, nästan ointresserade hund. Men så fort selen är på så traskar hon iväg, långsamt men målmedvetet.

Hon är suverän på att hitta sina apporter! Ingen tvekan alls om när hon har dem i näsan och hon plockar alltid upp dem. Jag uppmuntrar massor och...

 ... då blir Tosca jätteglad och splittar pinnar så det står härliga till *S* Det gör inget, jag vill att hon verkligen ska GILLA sina pinnar!

Om vi nån gång skulle komma så långt som till tävling får jag väl vara lite snabbare att plocka av henne dem, för då är det ju inte alls okej att bita sönder saker man hittar... *S*

 Lite vimsig i första vinkeln, men hon löste det helt själv och här har hon hittat apport nummer 2.

 Den är där i munnen, under skägget.

 Vid vinkel, den andra, men även den fixade hon helt själv och här är hon på väg mot slutet.

Och där var ju Slutet. 

- Va?? Ingen pinne idag heller. 
- Nä, jag trodde du gillade arbetshandskar???
- Äh, vad är en handske mot en PINNE?! Ska du aldrig lära dej det, matte????

- F'låt då. Ska komma ihåg det till nästa gång. Lovar.

 Snyggaste spårselen.

- Men va?! Tänker du SNO min arbetshandske (som jag inte ville ha)?! Nänä, då ställer jag mej helt enkelt på den, för hur som helst... så är den MIN! Det var JAG som hittade den. Så det så!

Kommentarer

  1. Pinnmarodören är en mycket duktig spårflicka!
    Den här gången charmade hon visst Sigrid också!

    Du, vad heter den där eminenta salvan, som fungerade mot alla odds? Vill bli av med den onda tassen så fort som möjligt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Märkligt att någon kan vara så ocharmbar, som Sigrid. Hon är inte så värstingförtjust i Tosca, hon. Men idag gick det att leka en stund. Och det är inte så att de slåss eller så annars heller, Sigrid tycker bara att Tosca är så väldigt intensiv och helt enkelt jobbig! *S*

      Salvan är en kräm och heter helt enkelt Sårläkande kräm. Tillverkad av Zalve. Fanns på vårt apotek här i Kvissleby... eeeh... vilken kedja tillhör det apoteket nu igen, då?? Vänta, ska jag kolla! Googlade. Det är Kronans apotek.

      Behöver du sockarna nu? (kilar in i din blogg och ser om du har svarat).

      Radera
  2. Åh, tack. Ska köpa.
    De fina tossorna ska Ankan ha i vinter, här ska inte Kalle tappa bort såna fina mitt ute i skogen. Såret ser inte ut att vara så djupt och jag kom på att den lilla nylonpåsen som en fjällräven-regnkåpa legat i var utmärkt. Sätter fast den med vetrap (vetflex). Handsken blev för klumpig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men hör du inte vad jag säger. De tappar dem inte! *S*
      Eller... Tosca gjorde inte det iallafall. Men påsen låter som ett bra alternativ.

      Radera

Skicka en kommentar