Öppet hus

Det första som mötte mej idag när jag kom fram till klubben var den här rallylydnadsbanan. Direkt efter jobbet åkte vi dit ut, för just idag var det Öppet Hus med flera olika aktiviteter. Tosca hade ju varit hemma med hussen sedan igår eftermiddag och var i stort behov av både lite rastning (jo, men såklart att hon har blivit rastad, men hon vill ju ha meeeeeer!!!) och lite hjärngympa.

Vi började med att gå en tipsslinga med femton mer eller mindre kluriga frågor. Man kan vinna en kurs, så nu håller jag tummarna. Nåt kul kan vi säkert få lära oss isåfall.

På förmiddagen hade det varit info och prova-på-nosework inne i klubbstugan. En liten burk med doft fanns kvar för hugade sökekipage... så vi gav oss iväg in för att se om vi kunde hitta den. Trots att luftvärmepumpen var igång och virvlade runt både luft och doft, så fixade Tosca det här. Fast hon fick jobba på ordentligt en god stund. Hon letade överallt... verkligen. Särskilt intresserad var hon av en punkt bakom ett element, där det inte fanns nån doft att hitta. Ett litet tag tänkte jag att det kanske fanns nån kvarglömd... men nej, det låg en liten hundgodis där(!). Attans, hon borde inte bry sej så mycket om mat när hon jobbar... men det gör hon.

Något som var väldigt positivt var att hon näääästan klev upp på en stol för att kolla uppe på ett bord, men sen nöjde hon sej med att sträcka ordentligt på halsen istället *S*

En nygrillad hamburgare smakade fint som lunch och sen begav jag mej ner på plan tillsammans med Kakan. Lite mer uppvärmning hade nog suttit på sin plats, men vi kämpade oss igenom banan ganska så okej ändå.

På bilden syns det barnvagnsunderrede som används för att frakta ut alla skylthållare och prylar som behövs till en rallybana. Smart.

Nå... åter till den där banan. Det gick som sagt var rätt hyfsat ända tills vi kom till...

 ... den här skylten. Nummer 124. Ja, alltså, alla skyltar har sitt eget nummer, det är inte etthundratjugofyra moment på en bana. Nej nej.

Här ska hunden gå fram och sätta sej framför föraren. Sen ska föraren backa 1, 2, 3 steg och hunden följa med och sätta sej varje gång man stannar. Låter inte så märkvärdigt eller hur. Man får ju använda röst och händer och kropp och allt man har... MEN. Har man en hund som man tränat det minsta lilla i lydnad, så vill den ju väldigt gärna komma in till vänster sida och sätta sej där varje gång man stannar.

Frustrerad blev hon, stackars lilla Toscan och skällde på mej när hon inte förstod vad tusan jag menade. Det här får vi träna ordentligt på framöver.

 Samvaro kring grillen vid stugan. Myspysigt i det lite grå höstvädret.

 Lite senare på eftermiddagen gav vi oss ut i skogen. Vi gick den steniga stigen som går under namnet "Cykelvägen", för att vi en gång träffade på en galen mountainbike-cyklist där. Han meddelade att det var värre och jobbigare än han hade tänkt sej att cykla den där stigen. Det förstår jag. Det går ju knappt att GÅ där! *S*

Två nya jakttorn har man byggt sen sist vi var här. Jahaja, snart dags att söka sej nya promenadmarker ett tag, då.

Det var fasligt intressant, det där bygget. Ett litet tag såg det ut som om Tosca tänkte klättra upp i det där tornet, till och med! *S*

 Och här, vid pilen, skymtar man ännu ett torn. Suck.

Här hade Tosca alldeles nyss badat, och druckit vatten, i ett djupt hål invid vägen. Sen ville hon leka med en kotte (syns vid framtassen där), kastade den omkring sej och jagade ikapp, for fram som en tok där på sandiga sandvägen... GISSA hur hon såg ut sen? Japp, en liten aning sandig. Eller, ganska så väldigt mycket sandig.

Men hon hade kul! *S*

Sista biten gick vi på den här trevliga, trafikfria vägen. Tycker att det är så sympatiskt att folk och hästar uppmanas att samsas om utrymmet såhär. Trevligt.

Kommentarer

  1. En aktiv dag - igen! Duktig i klubbstugan var hon verkligen, trots allt stök med luftvirvlar och en massa folk som roddat runt och så det där tappade godiset, då!

    Det där rallymomentet måste verkligen vara motsägelsefullt för en Kakhjärna! Är som "framförgående" i lydnad (vet inte om det finns fortfarande).

    Såklart att vi håller tummar och tassar för en kursvinst.

    Märkliga jakttorn ni har hos er!

    Tänk att Tosca är så glad i sand! Jätteroligt!

    Hoppas att du mår bättre nu.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jodå, framförgåendet finns kvar i brukset. Redan i appellklass, faktiskt.

      Vi lekte lite med det där momentet igårkväll och nog vill hon gärna skälla på mej, men visar jag tydligt med händerna (helst utan godis, tror jag, för då blev hon lite övertaggad) så ska det nog gå att få till det ändå. Hon är ju inte obildbar, direkt... det handlar "bara" om att jag måste berätta vad det är jag vill. Men så vill jag så många olika saker att den stackaren blir alldeles förvirrad. Lill-Toscan...

      Sand-Kakan... hade kanske varit ett passande namn också?!

      Radera
    2. Sand-Kakan är Perfekt! :D

      Radera
  2. Vilken energi & aktivitet! Din sand-kaka påminner påfallande ofta om vår gamla schnauzer-Isa, vi saknar henne alldeles förtvivlat. Samma bus-tendenser när dom blir osäkra på vad vi vill - supertaggade av godis, skratt och applåder. "Klassens" clown på valpkursen, men samtidigt den duktigaste... Vi brukar säga att Isa fick oss att skratta - varje dag i sexton år - och det hörnini, det har ni framför er! Gröna av avund blir vi...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, tänk om vi kunde få sexton år tillsammans. Det skulle vara alldeles fantastiskt!

      Kanske har schnauzer och briarder lite likheter i temperamentet, även om jag inbillar mig att de förstnämnda är lite tuffare?

      Radera
  3. ... och om schnauzer-Embla! Halvsystrarna var av samma skrot och korn, halvsystrar som de var. Fast Isa var lite lydigare! :D

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror oxå att våra schnauzerflickor var ganska lika, Hillevi. Isa var lydig i sina glansdagar, med tilltagande ålder och avtagande hörsel krävdes tydlighet ;-) Men, å andra sidan så bestämde hon själv de sista åren... över oss oxå :-)

      Också till Cornelia: Schnauzern har nog rykte om sig att vara ganska skarp/tuff. Vi har dock aldrig stött på det. Men, vi har alltid varit omgivna av tikar - jag tror, utan att veta, att hanarna kan va' lite skarpare. Isa var sådär glad, fartfylld, vänlig och godmodig som Tosca, på din beskrivning, verkar va'. Stora personligheter, med stora egon, våra flickor, såväl schnauzer som briard!

      Radera

Skicka en kommentar