Vi har spårat!

Jag gick ut i skogen och gjorde ett litet "trilla-på-spår" över en stig. Omvägade mej hem igen så att det skulle vara helt "o-gått" där vi skulle gå strax.

Grejen är att man själv inte gör något alls. Det finns ett spår tvärs över en stig. Tar hunden upp det så gör den det - toppen! Tar hunden inte upp det, så spelar det ingen roll. Inget har ju liksom "hänt" och man kan prova en annan gång.

Men Tosca, det lilla fenomenet, kände (såklart) att det fanns något där, sniffade lite och klev rätt ut i skogen. Åt rätt håll! Klockrent!

Men sen kom det en humla och koncentrationen släppte *S*

Jag stod i koppeländen och avvaktade tyst.

Och det som händer sedan är helt enligt skolboken. Tosca kommer ihåg att hon hade ett litet jobb att sköta och stoppar ner näsan i spåret igen. Lugnt och fridfullt traskar vi fram för att se vad som finns där i slutet...

Nämen, WOW?! Min snögubbe?!

Har du sett, matte?!!! Det här var himla skoj! Meeeer!!!

Kommentarer

  1. Svar
    1. Just precis exactly precise på pricken, Vickan! *S*

      Radera
  2. Jamen, grattis! Vad kul ni kommer att få! Jag får åter emblaflashbacks och minns den enorma euforin när hon hittade spåren...
    Ankan är inte sån... men det gör inget. De är olika, våra fyrfotingar. Men du har en massa glädje framför dig nu! Spår, uppletande och allt vad ni vill! Bästa Tosca!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, tack.

      Ida var ingen spårhund och jag är ingen spårmänniska (möjligen kan det ha ett samband... *S*). Jag tycker helt enkelt inte att det är jätteroligt. Sök och uppletande däremot, det är mer min melodi. Men några små valpspår "måste" man ju göra, det hör liksom till allmänbildningen, bara.

      Radera

Skicka en kommentar