Ekebacken

Ikväll, efter regnskuren, gick Ida och jag till Ekebacken. När jag var liten var den en hel skog. Ja, alltså... tyckte jag då. Den är precis lika stor (läs: liten) nuförtiden. Men då kändes den så mycket större. Ibland om somrarna gick det djur på bete här. Var det hästar var det ju roligare än om det var kor. 

En tid lekte jag indian här. Hade fått tag i nån "riktig" indianbok, inte om indianer och cowboys, utan en med ritningar på hur wig wams skulle se ut, hur fjäderskrudarna var konstruerade och hur fjädrarna skulle vara osv osv. Väldigt spännande. Vad jag kan komma ihåg var jag ensam om den där leken, men det är möjligt att någon annan kanske var inblandad. Som en lillebror eller nåt? Minns inte.

Om man stänger grinden kan man ändå passera till fots genom den här snillrika konstruktionen. Fiffigt, eller hur. Inga djur kan ju krångla sej ut här, men tvåbeningar (och så klart såna djur som Ida) kan slinka igenom.

 I Ekebacken finns förstås ekar.

Och en och annan blomma. Det här är antagligen nån väldigt vanlig blomma som alla borde veta namnet på, men i min familj är det lillasyster som är Växtkännaren och inte jag. Så vad ska jag gissa på? Gulsippa? Ingen aning *S*

Den här blomman, har mina föräldrar berättat för mej, heter nunneört. Den ser ungefär ut som en gullviva fast i "fel" färg. Fin!

Vinbergssnäckor är det gott om här. De kryper omkring överallt.

Här tar Ekebacken slut och på andra sidan är det jordbruksmark. Varierar vad som finns där. Hagmark eller odlat, det skiftar från år till år. Just i år blir det nog vallodling, som det såg ut. Ida kollar. Och sen får hon nån trevlig doft i näsan och travar iväg längs stengärdet och märker inte så mycket av att jag faktiskt går därifrån. (Väldans vad ouppmärksam hon varit på sistone... tappat bort mej hemma på Klampen och nu det här..? Fast här i Skåne har hon så många nya lukter att kontrollera, så hon är förlåten).

När hon så småningom (efter nån minut eller så) märker att jag faktiskt inte är just där hon är, då får hon fart på benen! *S*

 Vi är på väg ut ur Ekebacken igen. Ljuset på himlen var riktigt läckert i verkligheten.

Inledde ju det här inlägget med en snillrik konstruktion... här är en till. Nån sorts staketstängning av det lite mera krångliga slaget, ser det ut som. Här tar sig ingen förbi utan besvär, minsann.

Kommentarer

  1. Åhhh... jag tyckte väl att naturen såg lite annorlunda ut när jag snabbkikade idag... utan att ha tid att läsa!! Så där 80-100 mil söderut är det ju annorlunda förstås! Ida vill inte bli hamna efter hon ser jag... vilken härlig bild där hon kommer flängande!! Ekbacken ser jättefin ut så och de andra bilderna!
    Ha det gott och njut
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, lite annorlunda är det häromkring än hemma. Fint, såklart, det är ju här jag kommer ifrån...
      Kram å kli!

      Radera
  2. Ida och min grävling forsar fram på samma sätt, ett ben i marken, de andra i luften! Oj, vad vackert det är - eklandskap är speciella. Mälardalen (=lilla Skåne) ser också ut så här och var, fast i mycket mindre skala då, och de där fiffiga passagerna finns där också.

    Den välstängda varianten har jag dock aldrig sett förut ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bara några meter efter den välstängda så tar staketet slut... det är bara att gå runt! *S*

      Radera

Skicka en kommentar