Fiskdammen


Om det nu var många bilder i bloggen igår, så blir det bara två idag. Vi begav oss till Nolby, där vi tänkte gå runt fiskdammen. Spåret sköts, som den här antika (den såg iallafall antik ut, av TYG!) banderollen anger, av Friluftsfrämjandet. Jag tänkte att det nog skulle finnas ett fint skoterspår också.

Och det gör det. Det är bara det att det går inte runt sjön, utan fortsätter rakt fram och uppåt mest hela tiden, känns det som. En och annan hästlort finns det här också, som Ida förtjänstfullt låter bli att äta. Duktig vovve!

Men som sagt var, det här spåret går inte runt sjön, så när vi gått "lämpligt långt" så tar vi helt sonika och vänder och går ner, ner, ner ett bra tag. Underbart väder idag igen. Solen bara skiner, temperaturen ligger på dryga fem plusgrader och fåglarna sjunger som om de hade betalt för det. Fantastiskt. Särskilt efter en ganska grå och mulen morgon, som inte alls såg lovande ut.

Nån som vill veta lite mer om hur det var DÅ? I december 2002.

Jo, det var då jag hämtade hem Ida. Jag och en ringsekreterarkollega hade blivit ombedda att komma ner och jobba på Stora Stockholm. Det hette nog fortfarande så då. Senare bytte Kennelklubbens årliga stora utställning namn till HUND XX (ett årtal, alltså). På den tiden arrangerade Västernorrlands KK gemensam bussresa ner till utställningen och jag o kollegan åkte med den bussen ner på natten till lördag. Det vimlade av vackra, nybadade och välfriserade hundar i bussen. Alla skulle de ner till Hufvudstaden för att prova att bli Svensk Vinnare 2002.

Efter lördagens tjänstgöring i ringen (minns inte ens vilka raser jag jobbade på) hämtades jag av Idas uppfödare och så åkte vi hem till det berömda Knutby (jo, hon råkar vara född där, söta Ida. I samma lilla by som den där sjuka pastorn som lät mörda sina fruar) för att träffa den "galna" valpen. Vi sov i samma rum, såklart. Ida och jag. Efter en liten stund lade den sötnosen upp en framtass i min säng. Så stod hon där en stund och liksom kollade läget. När jag inte slängde ner henne så gled hon smidigt upp med resten av kroppen och så sov vi sådär. Tillsammans.

Vid frukosten morgonen efter satt jag på kökssoffan. Då kom MIN galna valp skuttande, hoppade upp på soffan och jag hann tänka nåt i stil med att "ja, hon har fattat att hon och jag hör ihop". Sekunden efter fick jag ompröva den där tanken å det grövsta. Det enda hon ville var att stjäla min macka. Och det gjorde hon. Sicken en. *S*

På söndag kväll åkte vi hem. Med samma buss, full med mer eller mindre lyckade utställningshundar med vidhängande mattar och hussar. Allt fungerade fint. Min ringsekreterarkollega, som jag inte hade berättat något alls för, tyckte nog att jag var ungefär lika galen som den där valpen. För vad skulle jag med en hund till? Tja... hon skulle ju "passa mej". Så var det bara.

I Tönnebro klev vi av för att rasta lite. Den galna valpen uppförde sig exemplariskt, kissade och bajsade och klev sen på bussen igen och sov ända hem till Sundsvall.

Att det sedan visade sig att Ida inte kunde åka bil en endaste liten kilometer utan att bli åksjuk och kräkas... ja, det är en helt annan historia. Tur att hon uppenbarligen tålde att åka buss. Jag hade inte en endaste liten centimeter hushållspapper eller liknande med mej för att torka hundspyor med. Hade inte en tanke på att vovven skulle kunna bli åksjuk. Naivt. Men det gick ju bra, tack o lov.

Det om detta.

Kommentarer

  1. Tänk att hon gjorde så, lilla Idan, hoppade upp och bestämde sig redan från början. Underbart. Knutby ligger förresten bara ca 2,5 mil härifrån och jag åker där när jag ska ta mig en alternativ väg till havet vid Singö.

    En mat-tjuv till!!! :D

    Visste inte att hon var så åksjuk, men nu går det bra, hoppas jag, med alla turer till Mellansjö?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åksjukan är borttränad sen länge, länge. Nu är hon en riktig bilåkarhund, som lägger sej och sover gott för det mesta. Bara om vi stannar och pratar med någon genom bilrutan... ja, inte mår hon illa, det gör hon ju inte... men OJ, vad hon lever rövare! Då skäms jag för att jag inte har lyckats uppfostra det håriga Monstret. Hon skäller som en tok och det är omöjligt att få tyst på henne. Näst intill omöjligt att höra vad man pratar om också och det är väl precis det som är meningen, det har hon väl räknat ut... *S*

      Stjäl mat gör hon inte längre. Men tigger *ler*

      Radera
  2. Vilken härlig historia , blev lite blank i ögonen där ett tag, när Ida tog dig till sitt hjärta där i sängen . Underbart .

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hmm... med tanke på mackan morgonen efter ville hon kanske bara ha det lite varmt och skönt och utnyttjade situationen?! *S*

      Men jo... det har nog varit hon och jag från sekund 1.

      Radera

Skicka en kommentar