Vi är kvar

Vi är kvar i Mellansjö. Om man jobbar först får man roa sej sen... visst är det så? Så vi började med att klyva och trava den ved vi hade med oss hit och som vi kapade igår. Blir bra att ha till den kalla vintern.

Det tog ju inte så lång stund att klyva den där lilla veden så snart fick Tosca och jag ge oss ut på en av alla de där skogsvägarna som finns häromkring. Hon slipper vara ute i trädgården, där inget händer och myggen är det enda som finns att koncentrera sej på. När vi går på prommis finns det annat att tänka på och det går ganska skapligt så länge vi håller oss i rörelse. Hon bär ju svansen rätt okej... inte mellan benen. Och hon springer inte heller hem när jag släpper henne lös.

Så jättekul! Tosca hittade en handske strax före vändplanen. Lattjo att leka en stund med sej själv. Bra.

Det går ganska skapligt uppför på just den här vägen, det ser man när man har vänt och ska gå nerför igen. Vackert är det.

Så här ser hon ut. Blek i färgen och tämligen pälslös. Men fin ändå, som uppfödaren skrev tillbaka när jag hade skickat henne den här bilden. Såklart, hon är ju Bäst! *S*

Det här är en sån där "hitta-hunden-bild". Hon är ganska så kamouflagefärgad, faktiskt.

 På vägen hem passerade vi Långsjöbäcken en andra gång och Tosca ville verkligen gå ner och plaska och dricka lite. Jag var förnuftig och insåg att mina fötter skulle kunna ställa till det lite för mej om jag försökte klättra ner, så jag släppte Tosca på egen hand här. Det var hon mycket nöjd med. Jag fick också stopp på henne när hon hade planer på att gå igenom den stora trumman som bäcken rinner igenom under vägen. Jag ville inte det och att hon faktiskt lyssnade är JAG mycket nöjd med.

När vi kommit hem brakade det loss ett ordentligt regnväder, som inte riktigt gick att fånga på bild, men här är ett försök genom fönstret.

Och efter regn kommer sol... så nu är det blå himmel och solsken här igen. Omväxlande väder.

Och när solen skiner efter regnet... så väldigt vackert med regnbågen på kvällspromenaden.

Vi gick ut på udden, spankulerade lite precis som igår och plötsligt nästan står vi mitt i detta fågelbo. Fågelmamman, den stackaren, låg och tryckte tills vi var alldeles för nära, då hon lyfte med ett brak. Tosca och jag blev lika förvånade båda två, tror jag. Jag slängde upp mobilen och tog denna bild, sen lämnade vi raskt för att inte störa mera.

Nu får vi hålla oss undan ett tag. Undrar hur länge??

 På vägen hem undersökte Tosca detta vindfälle väldigt noggrant. Vi har gått förbi hundratals gånger och hon har då aldrig varit intresserad. Men nu var hon det *S*