Inget vidare

Idag vet jag inte riktigt vart vi ska ta vägen. Det slutar med att vi går, med koppel på hunden, längs Essviksvägen ut mot Hamn. Första biten går vi längs Ljungan och det där trädbeklädda därborta, det är Klampen ur en annan vinkel än den vanliga.

Solen skiner, himlen är blå. Därborta ligger Alnön och vi traskar på.

Allmän väg tar slut, men vägen fortsätter ändå. Vi också.

Hade hoppats att det skulle finnas nån sorts spår, skoterspår eller annat, ner mot oljehamnen här. Men det gör det såklart inte. Vi går vidare.

Och just den lilla meningen får mej att tänka på min gamle kompis Göran i brukshundklubben. Han gick några lydnadskurser och andra kurser. Till sist hade han och hans kurskamrater gått alla kurser som gick att gå i vår klubb. Då startade de en egen grupp som, om jag inte minns fel, kallades för Trivselgruppen. Själva skojade de om att de hade gått kurserna "Din hund", "Din hund går vidare" och nu sysslade de med "Din hund går inge' vidare". Allt med glimten i ögat och jag vet att de hade hur kul som helst.

Ida och jag provar att gå den här vägen ner mot oljehamnen, men icke... här är det grindar. Låsta. Vi vänder om.

 Ibland blir det "inge' vidare" när jag fotar heller. När hunden är snabbare än jag och kameran *S*

Det här är ingen vidare bra bild heller. Ingen sol, bara en massa skräpig snö (det har blåst mycket de senaste dagarna och det har ramlat ner miljarder gamla barr och kvistar ur träden). Men titta, det är faktiskt en bäck. Och den porlar!!! Blundar man och bortser från att det är -5 grader idag, så kan man tro att det är vår på riktigt. Livlig fantasi är bra att ha.

Vi går vidare ut till klubben. Klubbmärket sitter på den lilla sekreteriatsbyggnaden (som jag tror en gång byggdes för annat ändamål, förråd tror jag att det var tänkt som). Men någonstans ska ju räknarna sitta och räkna och skriva resultatlistor och sånt. Jag har gjort det x antal gånger. Nu är det andra som tagit över och det känns bra.

Ida snokar iväg ut mot appellplanerna. Det har tydligen varit några här iallafall, av spåren att döma, och det finns en del att lukta på.

Men planerna är helt oplogade. Vid pilen står ett nästan översnöat lydnadshinder och ner till stegen är det nog ingen som plumsar sig iväg. Nä, den här brukshundklubben ligger fortfarande i vinterdvala, det är tydligt.

Och här kommer ytterligare en otroligt värdelöst dålig bild. När vi vänt kosan hemåt och jag går där och funderar lite på allt och ingenting och Ida har ökat tempot en liten, liten aning för att klockan börjar närma sig fyra och hon är hungrig... ja, då hörs plötsligt ett frasande ljud på andra sidan vägen. Det tar någon sekund innan jag registrerar det, ser att hundhalsen blir en decimeter längre och sen förstår vad det faktiskt är... en rådjursflock på kanske 8 - 10 djur. Innan jag fått fram kameran och tryckt på on-knappen... då är rådisarna långt borta redan. Jag gör ändå ett försök, men inte blir det särskilt bra, som sagt var.

 Dagens mat. Ett par korvar som blev över häromdagen, när vi hade potatismos till, kompletterat med råstekt potatis, ett stekt ägg och stuvad spenat. Jag tycker väldigt mycket om spenat, det är såååå gott!

Det blå som syns bland potatisen är inget blåbär eller nåt, utan helt enkelt mönstret på tallriken som kikar fram (ifall någon nu undrar... det gjorde jag när jag såg bilden).

En händelselös lördag är i stort sett till ända.

Kommentarer

  1. Annika i Lindby9 mars 2013 kl. 19:16

    Vilken trevlig tur ni fick :-)Bilden med rådjuren, är väl inte perfekt, men den förmedlar ögonblicket! Jag vill inte, men våra apellplaner har ingen snö :-D Spenat MUMS :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vill inte heller, men Ida skulle nog tycka att det vore kul. En liten stund iallafall.
      Nej, perfekt är verkligen inte ordet som beskriver den bilden, men precis som du säger... om ögonblicket. Minnen kan vara suddiga, men de är likväl minnen.

      Radera
  2. Alla bilder vi tar är ju som sagt inte perfekta... men de talar ju ändå om en del!! En härlig tur fick ni ju i alla fall trots låsta grindar och sånt!
    Här är det kallt och just nu vräker snön ner... johoodå så har vi det!!
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kallt har vi också, men lika blå himmel och strålande sol idag och det är nåt att vara glad åt. Att huset är nystädat, lakanen bytta och tvättmaskinen fungerar är andra bra saker idag.

      Och att jag ska jobba några timmar ikväll... ja, det är också kul!
      Kram!

      Radera
  3. Vilket gäng med rådjur - häftig bild ändå, med de röda bären i förgrunden!

    Långtur var ni på och nog har man den känslan ibland, att man inte vet var man ska hålla till för dagen. Men det blev ju bra för er del, mycket bättre än inge' vidare med all sol, snö och utsikt OCH porlande vatten!

    Spenat tycker jag också mycket om, fast inte gärna som stuvad. Det tror jag mest beror på skolmatsalarnas halvljumma variant med skinn...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Glömmer aldrig, aldrig första gången jag åt spenat i skolan. Jag var förtjust i det redan då... och sa till den (sura) mattanten att jag ville ha MYCKET spenat. Hon tittade på mej som om jag inte var klok och lassade på av den tunna, gräslika sliskiga "stuvningen", som inte alls liknade jag kallade spenatstuvning.

      Som jag kämpade med det där gröna... för på skolan där jag gick fick man inte slänga nån mat. Icke. Hemsk upplevelse, som dock inte lyckades förstöra min känsla för spenat. Men aldrig mer att jag bad om "mycket"... urk!

      Radera

Skicka en kommentar