Perfekt promenad, en massa mat och trevlig post

På eftermiddagspromenaden idag mötte vi en liten trevlig schnauzerherre vid namn Sid. Med mej hade jag bara lillkameran och mulet var det, så bildkvaliteten är därefter. Det får man leva med, bara.

Sid hade med sej sin mattes pappa, som var aningen hund-ovan och nog tyckte att Ida var ganska stor och såg lite farlig ut. Även deras katt(!) var med på promenaden och mannen såg väldigt orolig ut när det stora svarta "monstret" närmade sig. Jag hade kopplat henne och likadant gjorde han med schnauzern. Han pustade ut lite när jag talade om att han kunde vara helt lugn för kattens del, eftersom Ida har stor respekt för (läs: är rädd för!!) katter.

Sen kom vi överens om att skäggen skulle få hälsa på varandra utan hindrande snören som koppel och sånt "skräp", vilket gick alldeles utmärkt. Ida morrade inte ens och Sid var en förnuftig grabb i sina bästa år (sex eller nåt, trodde extrahussen). De lekte inte men umgicks litegrann och det är så roligt att Ida får prata hundspråk nån gång ibland.

Sen gick vi vidare i moddiga skoterspår. Jag slirade lite hit och dit men briarden hade såklart inga problem. Fullt med hundbajs längs spåret var det men hon lät bli alltihop. Duktig tjej!

Nästan hemma mötte vi en hund till. En av en helt annan sort. En sån som skulle vilja äta upp Ida med hull och hår... Jag kopplade min snälla hund, som stannat på behörigt avstånd och gick lugnt förbi den stackars människan som försökte hålla sin mycket ilskna hund lugn (lyckades inte alls med det konststycket, kan jag tala om). Ida sa inte pip utan viftade på svansen och följde med mej utan prut.

Idag är hon DYR - bästa hunden!!!

Väl hemma tog jag tag i de skållade grynen som skulle bli bröd och som stått på avsvalning medan vi var ute och luftade oss. Det blev en utmärkt deg, som jag kavlade ut över en hel plåt, skårade i bitar och gräddade till matbröd. Gott blev det.

I fredags åt vi ju tacos. Det blev köttfärs kvar, så jag gjorde en paj av resterna. På toppen ligger hackade tomater och finskuren fefferoni, täckt av en blandning av majonnäs och creme fraiche samt riven ost.

Sen, när jag ändå var i farten och hade ugnen varm, så blev det inte en, men två!, långpannepizzor med diverse rester på. Jättebra att ta med på jobbet i lagom stora bitar. "Matlådan" är fixad för lång tid framåt. *S*

Till sist vispade jag ihop en sockerkaka också. Helt onödigt, men gott.

Måste också visa en del av dagens post. Gulliga Maya, unga fröken Phunnyface (där jag ingår i DesignTeamet), har gjort ett kort till mej, alldeles själv. Visst är det fint?! Jag blev så glad!!!

Kommentarer

  1. Oj, vad mycket roligt jag hade att läsa på din blogg idag! Så mycket trevlig läsning och det känns som en liten högtidsstund.
    Glada människor och en glad hund i fint vinterväder. Ha en fortsatt bra vecka!
    Lena

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det händer att jag känner att jag borde skriva mer. Jag tycker det är kul, men sen kommer jag på andra tankar. Ibland vill jag inte alls sprida hela mitt liv på internet, men andra gånger är det ok. Egentligen vet jag ju inte riktigt vilka som är här och läser... och vill jag att de ska veta "allt"??

      Hm. Det är svårt. Men jag blir väldigt glad att du läser och lämnar ett spår. Tack för det!

      Radera
  2. Det ser väldigt ätbart ut, det där!

    Hundmöten… ja de kan vara knepiga. Ankan kan vara helt oförutsägbar där - antingen uppföra sig som finaste ängeln eller vråla som kom hon just kläckts ur ett fasansfullt monsterägg. Är de båda två (oftast) så spänner sig Embla lite och det räcker för att Ankan ska bli upprörd. Det mesta handlar ju om handhavade, förstås, och som skogstroll - som vi är alla tre - är det lite si och så där!

    Gulligt med det fina kortet!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är svårare när man har två, som triggar varandra. Sen är ju hundar olika, en del inbillar sej att de måste skydda sina människor mot hela världen och bita först. Visst har du rätt i att det handlar om handhavande, men jag tycker inte att jag gjort nåt särskilt med Ida, hon är lite sådär av sig själv. Jag har haft ett par riktiga Monster tidigare i mitt liv. Det är inte kul, så jag är så himla glad att Ida blivit som hon blivit!

      Radera
  3. Maten ser smarrig ut!Du är så duktig och kreativ, även med mat :-) Det där med hundmöten går för det mesta bra för oss. Utom stora svarta kopplade(!) hundar. Förmodligen efter ett oväntat möre med en New Fonudland.Alltid roligt med trevlig post :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det behövs inte mycket för att det ska sätta sej hårt fast i ett litet hundpsyke.

      För övrigt har jag haft new foundlandshundar i mina dagar. Alla har varit snälla, men den sista var inte det. Inte mot andra hundar. Annars världens goaste.

      Post som inte är räkningar är toppen!

      Radera

Skicka en kommentar