Tar en sista promenad i den tomma fårhagen. Så otroligt mysigt och skönt att bara gå på marken. Kan inte nog tjata om detta... att slippa snö och is under fötterna, sååå underbart!
Skrattar åt den otroliga Sakletarhunden, som ännu en gång hittar en borttappad vante, som hon snabbt suger in i munnen och gömmer i skägget. Men den är där, i vänstra mungipan *S*
Lilla stugan, nummer 21. Dags att lämna dej.
Men först måste det städas!
Den lilla stugan längst uppe till vänster. Upplandsleden går precis där förbi. Mellan bilen och stugan, typ *ler* Kan nog vara lite knasigt sommartid, men de här dagarna har det bara gått kanske 10 personer förbi. Eller lite fler, möjligen.
Stigen syns litegrann här.
Ja... så låste vi stugan, slängde en soppåse och lämnade nyckeln i en liten brevlåda, avsedd för ändamålet. Och påbörjade resan hem. 36 mil, ungefär.
Stannade och rastade ett par gånger. Här vid Hakke. Snacka om snödjup redan här... gärdsgården sticker inte upp mer än nån decimeter.
Resan gick utmärkt och vi kom hem välbehållna. Skönt det.
Efter många timmar i bilen var det härligt att få komma ut i "vår egen" skog och springa lite. Eller mycket.
I Norrland slänger folk inte sina vantar omkring sej, så då får man sno mattemänniskans ena vante. Rooooooligt!!!
Älskade bus-fia!
Sådär, vant-flickan tillbaka i sin snö. Skulle tro att mattemänninskan behöver sin vante själv - det finns väl nån anledning till att man inte dräller omkring sina vantar norrut, dom behövs på händerna! Det är när värmen kommer som vantarna åker av och drälls omkring...
SvaraRaderaJa, nu är hon hemma igen, den lilla vanttjuven. Och du har alldeles rätt, i den här delen av landet slänger man inte sina vantar omkring sej hur som helst.
Radera