Påskafton

Ja, det är alltså här vi är. Lite roligt är det att den heter just Bredsand... ni vet, Fläsian, dit Alfred och jag cyklade och tältade i somras... ja, den campingen ligger i Bredsand. Någon som vi har berättat för har höjt en aning på ögonbrynen och skrattat lite. Påskcampa i Bredsand? *fniss* På andra sidan Ljungan, liksom? Hihi.

Men detta Bredsand, det ligger strax utanför Enköping i Uppland, det.

Började även denna dag med att gå en bit på Upplandsleden, men idag skippade vi den där långa, asfalterade cykelvägen och gick istället direkt ut i skogen bakom stugan. Tosca gillar spänger, det gör hon. Strax efter den här kan man välja mellan att gå mot Gånsta, där vi var igår, eller mot Lillkyrka. Vi tog förstås av mot det senare, men gick inte hela vägen dit, då det är över milen enkel väg och så långt ville vi inte gå idag.

En spång till, med ett litet omkullfallet träd över. Lätt som en plätt kunde man gått bredvid men Tosca valde att vara kvar på spången och ta ett litet skutt. Sötnosen!

Att lufsa lite på nästan-barmark är alldeles underbart.

 De orangea markeringarna är lätta att följa. Och de sitter inte alltid på de minsta träden...

Efter en trevlig påsklunchmiddag med det vi tycker är viktigast och godast gick Tosca och jag ut till Fagerudden, som ligger alldeles precis strax intill campingen. Fint ställe med en enorm fårhage precis vid vattnet. En skylt på grinden talade om att man var välkommen, bara man lade på haspen igen så att inte fåren kunde rymma. Nu var det inga får där just nu, så vi lämnade grinden öppen precis som den var när vi kom.

När vi gick "hemåt" igen, i frid och ro på cykelbanan, skuttade Tosca plötsligt ett par meter ner mot stranden. Jag snubblade och stod nästan på näsan, för hon var verkligen bestämd med att hon skulle ner just där. Vinden låg på från sjön och jag förstod nästan genast vad det var frågan om... hon hade fått doften av ett par kvarglömda vantar i näsan... makalösa Tosca! Jag har en bild på detta i mobilen, men orkar inte ta fram den just nu. Ni vet ju hur stolt hon ser ut med upphittade saker i munnen... *ler* Och annars kan ni tittar här nedan.


Ja, det är bara att titta här, för här har Tosca norpat åt sej en annan vante, som någon annan hade hittat före henne och hängt upp på en liten pinne vid vägen. Vips! Snabbt som ögat hade Tosca plockat ner den och liksom "sugit" in den i skägget så den nästan inte syntes längre. Vi bytte mot en godis och så hängde jag tillbaka den igen. Någon kanske letar efter den?

Bredsand är precis fullt av borttappade vantar som bara väntar på att hittas av Tosca. Och hon tycker att det är så KUL!


Vi gick till Kesudden, som ligger precis på andra sidan campingen. Trodde att man kanske skulle kunna gå längs vattnet tillbaka, men si, det gick inte alls det. Skyltar förkunnade att det var privat mark och för att understryka det riktigt ordentligt hade man satt upp stängsel också. Taggtrådsstängsel. Jag fattade vinken.

Vackert var det ikväll. Vi gick ut på en av bryggorna och så här såg det ut ut över sjön.

Åt andra hållet ligger själva campingen. Nog kunde man gå på isen, det kunde man. Men jag gillar inte isar, så vi tog vägen tillbaka också.

Men först kikade vi runt lite. Så roligt med nya ställen! Men det är inte mycket som är tillåtet här, enligt skylten...

 Hit var man iallafall välkommen. Sommarcafé, gissar jag.

Byggnaden är inte speciellt vacker, men har säkert sin egen charm och antagligen är det jättemysigt här på sommaren.

 Fantastiskt kvällssol.

Och Tosca hittade lite vatten, som gick att dricka. Så underbart! Hon har i princip inte druckit sen snön kom. Hon dricker inte inomhus, eller ur vattenskål överhuvudtaget (alltså inte om jag ställer den ute heller), så hon har ätit snö och is hela vintern. Plus den skvätt vatten hon får på sin mat, då... men nu drack hon. Slurpade i sej en lång stund. Känns mycket bra. Jag oroar mej en del för det där med vattnet emellanåt, men hon verkar ju må bra, kissar som hon ska (tror jag!!) och får väl ändå i sej det hon behöver genom att äta snö. Konstig hund har jag. Jättekonstig.

Kommentarer

  1. Så fint ni har det! Vilken lycka med sådär många borttappade vantar - även Flisa hade varit salig...

    Det där med att dricka vatten är lustigt nog ännu en likhet mellan våra flickor. Flisa skulle aldrig drömma om att dricka ur vattenskålen i köket, nä, i floden på promenaderna smakar det mycket bättre - vi har ju inte så mycket snö att tillgå här. Men oftast dricker hon direkt ur kranen i badkaret, flera gånger per dag står hon och markerar mot badkarskanten, "törstig, hjälp mig upp och sätt på kranen". Knasfior!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Folk häromkring strör vantar som om de saltade på äggen, ungefär. Överallt ligger det borttappade vantar, som bara väntar på att Tosca ska hitta dem. Vilken lycka!

      Knepigt med vattnet. Och lite opraktiskt. Jag tycker att det är bra om de dricker ur sin skål, men nä... det passar inte fröken Päls alls!

      Radera

Skicka en kommentar