Mellan jobb igen, då

Slutade kl 9:15, åkte till en veterinär och vägde Fröken Päls. 28,8 kg. Fortfarande några hekto ner som fattas, tycker jag nog. Lite hull på sidorna, som känns onödigt. Å andra sidan är det nog skönt att ha i denna kyla. -23 grader när jag klev upp på jobbet. Brrr!

Den här "veterinärtjejen" (vet inte vad hon kan tänkas ha för titel) frågade:
- Är det där en Utställningshund? Hon är ju såååå snygg!!!

Njaaa... jag fick förklara att Tosca i och för sej är just det, väldigt snygg, men att hon saknar två små skelettbitar i sina dubbla sporrar bak och därför inte direkt är någon Utställningshund. Tjejen bara skakade på huvudet och tyckte att det var väldigt konstigt. Sen matade hon Tosca med light-godis och fick henne att göra "vacker tass" och var så imponerad av hur fin och duktig hund jag har. Jag växte ett par decimeter, förstås *ha ha ha*

Sen åkte vi och tankade bilen på hemvägen. Där, på macken, hade någon klivit ur skorna och lämnat dem där(!). Känns ju som om det skulle kunna vara lite kallt om tårna att gå därifrån i strumplästen?!

Lycklig är jag att det finns folk med skotrar som inte har annat att göra än att köra runt, runt i skogarna hemma på Essvik. De lämnar bra spår efter sej, så att man kan komma ut till fots också. Det hade annars varit helt omöjligt. Här har vi fortfarande koppel på, men strax bestämde jag mej för att ingen annan hade lust att vara ute, så då fick Tosca springa lös. Och hon sprang! En njutning att se hur glad hon är när hon får tillfälle att sträcka ut i ren rörelseglädje.

Lite blå himmel och en solstråle gladde också.

 Här kommer den lyckliga vovven invid fotbollsplanen. Fotbollssäsongen känns en gnutta avlägsen...

 Snö, snö, snö...

Och GOOOODIS?!!?! tänkte Tosca och tuggade glatt i sej pluttarna efter rådjuren. De stackarna får väl också gå i skoterspåren, för de är väl nästintill omöjligt att gå i djupsnön för dem också.

 Julkortsvackert är det ju, men... suck.

Detta är en "snöpinne", en sån som är uppsatt för att visa snöplogarna var vägen går. Just den här hade blivit ivägplogad och stack upp som ett upp-och-ner-vänt V i drivan. Tosca skuttade upp, såklart, attackerade själva spetsen och tuggade av den där. Sen drog hon loss den ena delen och bar malligt hem den.

Tosca och pinnar... *ler*

Jag, som inte köper massor med olika halsband, koppel, täcken och prylar till min hund... har efter 10 månaders funderande ändå faktiskt köpt ett halsband åt Tosca.

Ett rallylydnadshalsband! Visserligen inte på svenska, men så fint ändå! Så... tillsammans med det flätade halsbandet som vi vann på FB härförleden har hon nu TRE halsband som är hennes egna. Kära nån. Så många har ingen hund någonsin haft förut! Ett räcker ju gott och väl... eller?!