Suck

Tänkte mej en underbar skogspromenad i det soliga, vackra vädret och i de finfina skoterspåren igen. Samma ställe som häromdagen, när Tosca var så himla duktig och kom tillbaka när jag ropade på henne... för att göra en lite längre historia tämligen kort... så kom hon INTE idag. Ville inte höra alls och bara drog.

Jag efter i ganska korta kängor i djupsnön. Det hade dock inte spelat nån roll vilka skodon jag haft, för snön (där skaren inte bar) räckte mej över knäna, när det väl tog stopp när jag trampat igenom. Men som sagt var, efter Tosca... som tog det som en lattjolajban lek att hålla sej undan, för hon hörde naturligtvis att jag var lite mindre road än hon.

Så jag lämnade henne där, sisådär 200 meter ut från skoterspåret. Man ser henne som en gul fläck därborta.

Jag har rätt bra zoom på kameran. Det var väl ungefär det enda som fanns att glädja sej åt denna dag. Med skorna fulla med snö, som sakta smälte och en termometer som visade minus femton grader kan ni kanske föreställa er mitt humör.. det sjönk så sakteliga, det också.

Mest irriterad är jag på mej själv, givetvis. Som inte har lyckats lära en nästan tre år gammal hund att komma på inkallning även om det finns lite älgben och sånt i skogen. Här ligger hon och tuggar på en käke med tänder och allt. Det knakade och knaprade så det lät över halva skogen!

Jag lämnade henne där och gick tillbaka till bilen, en knapp kilometer därifrån. Orkade bara inte se hur hon låg där och njöt medan mina fötter frös ihop till isklumpar.

Men så kom det en skoteråkare och jag såg för mej hur fröken Päls tittade upp när hon hörde ljudet, blev glad att det hände nåt och tog sej en skoterjakttur efter densamma... jisses, inget roligt scenario alls. Så då klev jag ur bilen och begav mej tillbaka, för att då hitta hunden rätt nära spåret. Hon hade alltså valt att inte jaga skoter - tack för det - och så plötsligt bestämde hon sej för att följa med, bara. Min lust att gå en långpromenad hade dock försvunnit under tiden och vi åkte helt sonika bara hem. Bläh, liksom.

Skickade ett litet meddelande till uppfödaren (som fått så positiva rapporter på sistone att hon minsann förtjänade att höra lite om vilken dum hund hon sålt till mej också! fastän det är mitt eget fel...). Hon, uppfödaren, föreslog att jag skulle skicka tillbaka henne till Gagnef och det gjorde alls inget att hon luktade gammalt älgben i skägget, för där finns det ett hundbadkar, så det så.

Nä... jag beställde ingen tågbiljett till Tosca. Hon får bo kvar...

... för hon är ju så här jättesöt!!! Vi har ett soffbord med en hylla under. Jag vet inte, men det är ju bara ett par decimeter, max, från golvet upp till den hyllan. Där under låg Tosca när hon var lill-liten Pluttvalp. Nu kommer hon såklart inte in där längre... men hon ligger gärna med hakan på hyllan istället. Här har jag tagit en bild från motsatta sidan på bordet. Ingen kan säga annat än att hon har en gullig näsa... även om skägget för närvarande luktar urk.

Har kammat nästan hela hunden ikväll, för nu behöver hon badas och schamponeras. Ska bara hämta ett bord, som Vickan köpt åt mej på IKEA. Det ska vara lagom högt att ställa hunden på i duschen, har jag hört av en beardisägare (som förut hade briard, bland annat Idas syster Bråkmakar-Lotta). Värt att prova, då kanske jag slipper "bryta ryggen" varje gång vi badar hunden.

Var förresten och vägde Tosca idag igen. Det går bra med viktminskningen. Nu är hon nere i 29, 4 kg. Vi ska landa nånstans mellan 28 och 29, så nu börjar det närma sej. Sen gäller det att hitta lagom mängd foder så att hon kan stabilisera sej där... nu går hon ju stadigt ner på den givan hon får.