Eländiga snö

Vid "Bäverån" är det öppet vatten nu. Här blev vi ikappåkna av en skidåkande dam född 1940 (framkom det av vårt samtal). Hon berättade att hon ägde en del av den skog som avverkas nu och när jag sa att jag förstår att det är nödvändigt, men att det blir väldigt fult så höll hon med. Men samtidigt så kunde hon berätta att "där och där", ja nånstans i närheten av hennes bostad, hade det ju, när hon var liten, varit öppen mark och "tre lador ner mot sjön". Så egentligen återställer man nu bara till det som en gång varit.

Hon har en poäng där. Livet går runt... växer upp och sågas ner. Föds och dör. Förändras och blir till annat.

Men hyggen är ändå fula.

När vi passerat den här bron kom vi ut på ett fint skoterspår, men eftersom vi hade träffat på en skidåkare redan och hörde en hel del skotrar på avstånd, så tordes jag inte låta fröken Päls springa lös. För mycket rörelse runtomkring, helt enkelt.

Så småningom kom vi fram till den där smala bron, eller spången eller vad det kan tänkas vara. Tur att den har ett räcke iallafall! Det ser inte sååå farligt ut på bilden, men den är smal och snö/istäckt och det forsar vatten där nere under snön... Tosca var ytterst tveksam till mitt förslag om att vi skulle gå över där.

Här syns det lite bättre, kanske.. men det är djupare ner än det ser ut och snön på själva bron är som en puckel, högst på mitten och lutar ut åt sidorna. Stackars Tosca kan ju inte hålla i sej heller. Men hur som helst... vi kom över med livet i behåll.

Ungefär ingen hade gått här före oss. Tyvärr. Vi plumsade och kämpade och det var inte så värst kul.

Och värre och värre blev det. Inte för Tosca, för hon kunde springa uppe på skaren... och över det här hygget skulle vi.

För mej bar det INTE. Ett steg i taget och minst till knäna, emellanåt ända upp på halva låret innan det tog stopp. Den där biten över hygget kändes som en evighetslång sträcka.

Tosca tog en liten paus och försökte få med sej ett smalt träd. Det gick inget vidare. Längre fram skymtade jag ett skoterspår. Hurra! Men när jag väl hade kämpat mej dit så bar det inte i spåret heller. Då grät jag nästan, även om jag visste att det inte var så väldigt många hundra meter kvar innan vi skulle komma ut på en plogad skogsväg.

Så fick hon ett sånt där tokryck... sprang och sprang och sprang. Mellan träden i åttor och cirklar, så fort hon bara kunde och emellanåt med en pinne i munnen. Tur att hon fick göra av med lite energi, trots mycket koppel idag.

Och jodå... med tiden kom vi fram och ut ur skogen också. Men det kostade svett och närapå-tårar. Det var bedrövligt besvärligt och inte ett dugg roligt, utom att se hur Tosca lekte. Det livade upp det hela något, åtminstone. Tur att hon finns, den där gladisen!

Kvällen ägnade vi åt lite pälsvård. Inget är väl så dekorativt som en nykammad briard??