Hejdå

Lika lycklig som vanligt! Gladaste Tosca sprider glädje och ingen, inte jag iallafall, kan väl vara ledsen nån längre stund när man ser "denna där"?!

 En annan slags bild av Tosca, som forsar fram i skogen.

 Underbara Udde. Det är dags att säga hejdå.

 Tosca spanar lite.

Hejdå, fina rötterna. Här har jag suttit många, många gånger. Bara njutit av tillvaron medan Ida, och senare Tosca, tagit sej ett litet dopp eller strosat runt och kollat lite... men nu är det hejdå. Hej Då.

Vi vänder om. Vi säger hejdå. Det är vemodigt. Sorgligt. Så många fina och roliga minnen. Men de finns ju kvar, även om vi inte är här.

 Det allra sista, "lilla"... fyllde en släpvagn till.

Har ägnat lite tid åt att borsta hunden. Det ser ut som om färgen är på väg tillbaka på riktigt nu och det vore ju trevligt.

Låser huset. Lämnar. Nu är det hejdå. Ingen återvändo. Och tro det eller ej, men just i det ögonblicket kändes det skönt. När jag skriver det här fylls ögonen med tårar och jag snörvlar ordentligt. Det är tufft. Men det blir bra.

Träffar mäklaren på en kinarestaurang i Ljusdal. Lämnar nycklarna. Snacka om "ingen återvändo". Nu droppar mina tårar, nu när jag skriver alltså. Men då gick det bra. Det var inte alls sorgligt. Känslorna kommer och går, uppenbarligen. Maten smakade bra också.

Och för att muntra upp mej lite (nej, det var det inte alls, det var så enkelt som att det gamla var så fult och utslitet och det här var på rea...) så låg det ett nytt mobilfodral i brevlådan när vi kom hem. Precis i min färg och allting.

Ja, nu har vi översvämning av saker här hemma... och en massa att ta tag i, som att tvätta upp alla sängkläder och försöka få in dem i skåp och lådor. Ta reda på alla prylar. Vi har till exempel numera två dammsugare. För att bara nämna en enda sak som vi har två av. Vi har också två brödrostar, två våffeljärn, två smörgåsgrillar... you name it, liksom.

Så. Går något sönder finns det en i reserv.