Mycket nu...

I torsdags tappade Sture en stor bit blivande ved på sin fot. Alltså, inte en vanlig liten vedklabbe utan en rejäl bit stock. Den landade olyckligt på stortån och det var såklart inte skönt. En liten blåsa uppstod, en blåsa som sedan växte och blev blodfylld och till sist var hela tån som en blodfylld påse... jodå, det finns på bild men jag besparar er den synen.

Jag försökte såklart övertala honom att söka lite hjälp innan den där blåsan sprack av sig själv. Jag inbillade mej att det kanske var bättre att göra det där under kontrollerade former. "Ett visst" motstånd kunde skönjas och inte förrän idag hade Sture själv insett att det nog var bäst att få någon att åtminstone titta på skadan. Då hade han så ont att han måste gå med krycka...

... och själv har jag ju varit på jobbet, så igår kväll var Vida med familj hos oss för att motionera damerna lite och följa med på promenad. Snällt av dem!

Här är en bild från gårdagens kvällspromenad på Essvik. Längst upp här kan man se Tosca av idag, på promenad i Kvissle medan hussen var på vårdcentralen.

De här vovvarna var också på Kvissle. De tillhör uppenbarligen folk som har bråttom till Glasbanken en måndag förmiddag, för att "proviantera" skulle jag tro. Lite sorgligt.

På eftermiddagen var vi ute i skogen.
- Törstig! sa Tosca, för hon är ju fortfarande på det viset att hon helst inte dricker rent och fint vatten hemma i vattenskålen utan sörplar i sej i diken och pölar utomhus istället.

Man skulle kunna önska att hon bara stack ut tungan och drack lite fint, sådär... men icke Tosca. Nej, hon kliver i hel och hållen och "dricker ordentligt". Hon är så speciell, den här fröken, och det är väl det som gör att jag tycker så mycket om henne?!