Skryt


I sommar var min plan att vi skulle debutera i avancerad klass på Briardklubbens Klubbmästerskap i Njurunda den 9 juli. Det hade jag liksom "bestämt" innan vi ens startat fortsättningsklass i våras *S* Så körde vi fortsättningsklasserna och det gick ju fint. Vi gick en kurs för fortsättning/avancerad klass i Matfors och fick med oss lite tips på vägen... och så kändes det plötsligt som om vi kanske ändå skulle kunna "smyg-debutera" i Hudik veckan före KM. Så då gjorde vi det. Slog till med 85 poäng och ett kvalificerande resultat samt klassvinst!!!

Ja, allt det där har jag ju redan skrutit om.

Sen blev det KM och där gick det ju inte så värst bra, bara beroende på mej. Jag var så involverad i själva arrangemanget att det var svårt att uppbåda nån kraft till att tävla själv. Så, då blev vi "bara" klubbmästare, men utan kvalificerande resultat den gången. Och det har jag också berättat om.

Så blev det augusti och hemmatävling. Jag var anmäld, men hade ingen lust att åka alls. Humöret sviktade och allt kändes mest besvärligt. Men så spottade jag upp mej ändå och i ganska tråkigt väder lyckades Team Kakan (Tosca & jag) med bedriften att ta två kvalificerande resultat samma dag. Det har aldrig hänt förut. Har vi startat två gånger har vi diskat oss (frivilligt ibland, ofrivilligt andra gånger) den ena rundan.

Yes! Där satt alltså det tredje kvalificerande resultatet och Tosca fick en ny titel - RLD A.

SKK var raska att registrera och så här ser det nu ut när man kikar in på Toscas sida på hunddatan.

I lördags var det dags igen. Jag hade anmält till fem starter i avancerad klass och tänkte att vi nog skulle lyckas få ihop två kvalificerande resultat. Men tjosan! Det fick vi ju redan i Njurunda. Dagen efter var vi anmälda till Matfors, men då avstod jag av många olika skäl. Velade fram och tillbaka i lördags... skulle vi åka eller skulle vi strunta i det? Titeln var redan bärgad och regnet skulle ösa ner hela dagen, enligt SMHI. Hur kul är det då att tävla?

Jo, men det kan vara rätt kul ändå. Järvsö är en klubb jag aldrig besökt förut och bara det är skoj, att komma till en ny tävlingsplats. Så vi packade ihop oss från Mellansjö och åkte söderut... och visst öste regnet ner. Det gjorde det. Med besked! Det vräkte ner enorma mängder vatten från himlen precis hela dagen. På planerna stod det åtminstone fem centimeter vatten och där skulle våra vänner hundarna gå, sitta, ligga, hoppa... Tosca tyckte att vädret var skit och att vi skulle köra rally dessutom ansåg hon var ett otroligt larvigt påfund. Hon hade i och för sej rätt i det, men nu var vi på plats och jag tyckte att vi kunde göra ett försök iallafall?

Kan ju säga att jag fick jobba för det, det fick jag. En motsträvig, seg och blöt hund som faktiskt egentligen inte hade nån större lust att vara med... men som ändå presterade två kvalificerande rundor på över 90 poäng vardera!! Otrooooligt! Så otroligt att jag vid prisutdelningen ifrågasatte om de verkligen hade räknat rätt på sekris??? Det hade de. Första klassen vann vi och andra klassen stod vi trea på pallen(!) Helt makalöst. Uppenbarligen var det fler än Tosca som ogillade vädret och inte hade nån lust att göra precis allting enligt regelboken.

När sista hunden klev av planen tog det ungefär fem minuter, så sprack himlen upp och solen tittade fram lagom till prisutdelningen. Så bilden på prispallen blev fin iallafall! *S*

Nu blir det inget mer tävlande i år. Vi ska försöka få till momenten i mästarklass och så blir det start där nån gång i framtiden. Nästa år eller så, har jag tänkt. Och hur det än är, det där med att tävla är fortfarande absolut inte det viktigaste, inte nödvändigt alls. Bara lite grädde på moset och kul att ha något att sträva emot i träningen. Trevliga människor möter man också alltid på tävlingarna. Nu senast pratade vi med sheltiefolk från Uppsala och Falun. Vi skrattade åt vädret tillsammans och gladdes åt varandras framgångar. Alltid fin stämning på rallytävlingar!

Kommentarer

  1. Ni är ju oslagbara! Grattis till ALLA framgångar, ni båda är både bäst & gladast!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fast i Järvsö var hon inte jätteglad på banan. Det var lite surt, i dubbel bemärkelse. Men utanför, när hon fick prata med alla goa människor, DÅ var det lattjolajban!

      Tack för grattis!

      Radera

Skicka en kommentar