Norsk tirsdag

Regn, regn och regn men vi begav oss iallafall iväg med bilen mot själva Gaustatoppen. På vägen dit var de här litegrann i vägen på vägen.

Asfalterad väg i detta landskap?! Bilden gör naturligtvis inte verkligheten rättvisa, så är det ju alltid. Det var stooooort och bedövande vackert, trots de låga molnen.

Tosca och jag traskade iväg en liten bit. Inte långt alls... vi kommer nämligen inte ens två meter i taget, så måste hon stoppa ner huvudet i vegetationen, lukta så det fräser och fnyser och "moffrar" eller vad det nu är hon gör... Jag gissar att det varit en hel del lämlar här och det är rysligt intressant, enligt Tosca.

Imorgon ska det bli finare väder, så då ska vi gå lite längre, även om jag inte satsar på att komma ända upp till själva toppen.

Vi har läst på lite i förväg och både Sture och jag vill gärna se Norges Arbeidermuseum i Rjukan. Det är minnen från kriget och från industrialismens framväxt.

När vi kom fram visade det sig att man var tvungen att gå de sista 700 metrarna upp till själva museet, beläget där på berget. Alltför långt och brant uppför för Stures del. Sommartid går bussar från parkeringen på den här sidan träbron, men nu är det inte sommar... men en vänlig turistbusschaufför säger att "höftopererade gamlingar" har lov att köra hela vägen upp, så vi chansade på det och det gick bra.

Vattenturbiner som var i drift från 1911 till 1971. Enorma! Och väldigt snyggt belysta i rött och blått. Effektfullt var det.

Fantastisk utsikt.

Det var här Hitler tänkte sej att Norge skulle tillverka tungt vatten till hans atombombsprojekt, något som också skedde. Men Sabotörerna gjorde sitt och ett par sabotage mot fabriken (som till och med överlevde ett bombanfall av 167 flygplan!!!) slutade i att en färja med tågvagnar fyllda med tungt vatten förliste och alltihop hamnade på botten av en sjö, som jag glömt namnet på nu. En amerikansk dokumentärfilm, textad på norska. Mycket bra.

Det handlade också om industrialismens framväxt och förhållandena i Rjukan i forna tider.

En mäktig byggnad...

... högt upp. Men igen då... bilden blir platt och livlös medan verkligheten gjorde en andlös!

De sista kilometrarna "hem" till vår hytte tog Tosca och jag och promenerade. "Tyvärr" hittade hon som alltid ett fynd som inte gick att lämna kvar. Detta stickade och fleecefodrade pannband var en oemotståndlig leksak, som hon kastade upp i luften och sen slängde sej efter som en panter på språng. Hon slängde och bet och slet och glömde naturligtvis helt bort att hon hade kunnat kissa också... *S* Så typiskt Tosca!

Resan hit gick fantastiskt bra och med tiden kommer det säkert bilder från de två dagarna också. Vi har bott på vandrarhem och vi har fått en helt otroligt fin stuga här i Norge. Men inte vill jag ägna all tid här åt att fixa med bilder och blogga och sånt, så som sagt var... det kommer senare.