Gaustatoppen

Total avslappning medan hussen och matten äter frukost. SOLEN sken in genom fönstret och det såg så lovande ut för en toppendag! Så fort vi tvåbenta hade ätit färdigt var Tosca redo och stod och steppade lite innanför dörren.

Vi tog bilen upp till Stavsro, där leden upp till Gaustatoppen börjar. Här står Tosca och jag, klara för avgång.

4,9 kilometer upp till toppen. Det är ju inte långt, men jag hade inte någon som helst ambition att ta oss ända dit upp. Min plan var istället att vi skulle gå sisådär en timme och sen trodde jag nog att det skulle ta ungefär lika lång tid att gå ner igen. Och det kändes lagom, så där i förväg.

 Här börjar det!

De första vi mötte var ett gäng sauer, ja får då... på norsk. Tosca blev lååååång som en tråkig föreläsning, ungefär, och fåren var nyfikna. Ett av dem var så nyfiket att det kom ända fram till Tosca och luktade på henne!! Men då blev Tosca lite sur och fräste till och fåret var intelligent nog att gå undan lite.

Hon kunde gott haft en sele, den rara Kakan. Men eftersom hon alltid går i halsband annars och inte har för vana att dra i kopplet då, så hade jag inte tänkt riktigt så långt, tyvärr. Vi invigde det bälte med elastiskt koppel som jag vann på nån tävling hos ArkenZoo för ett bra tag sen och det var inte så tokigt att ha händerna fria. Handtaget på själva kopplet var också bra att hugga tag i när det var mycket folk. Det var det nämligen emellanåt. Vackert väder och många som ville ta sej en fin tur upp till toppen.

Fast Tosca trodde i vanlig ordning att precis alla var där endast och enbart för hennes skull och hon for omkring och bar sej åt från början. Jag tänkte som så att "hon lugnar sej säkert om en stund och börjar gå som vanligt". Det var helt fel tänkt, kan jag tala om. Istället taggade hon upp, upp och upp, så efter 25 minuters promenad började hon småskälla och "satsa" mot dem som gick framför oss(!). Tokstolla. Vi fick prata lite lugnt och fint om hur man egentligen bär sej åt på såna här ställen, så blev hon åtminstone tyst, men hon var verkligen på tårna i övrigt. Full fart framåt och uppåt, över stenar och gropar och genom lera och små bäckar. Tjohej, vad kul! tyckte Tosca.

När vi gått 2,2 km stannade vi till en stund och beundrade utsikten. Det kom en lös tollare med vidhängande husse och hunden sa hej till Tosca, innan den klättrade vidare uppåt. Otroligt vacker utsikt och dessutom körde det små, små bilar där nere på vägen, något som Tosca tyckte var väldigt spännande. Satt och följde dem med blicken tills de försvann.

Åt andra hållet såg det ut såhär. Sjön heter Heddersvatn och den är 1138 m djup på nåt ställe. Som synes så var det ju rätt stenigt där man gick. Bitvis mer och bitvis lite mindre.

Men uppåt härifrån... såg det ut på det här viset. I verkligheten var det så mycket brantare än det ser ut på bilden. Det var i princip rakt upp, som en väldigt brant trappa, där man skulle hitta vettigt fotfäste bland alla stenarna.

Jag funderade en stund och tittade på några som klättrade upp. Övervägde hur kul det skulle vara att verkligen ge sej upp där... men vem vet hur det såg ut efter? Inte jag. Och dessutom kändes det väldigt osäkert hur jag skulle ta mej ner igen?! Jodå, jag vet. "Ner kommer man alltid", men med en galen briard vid sin sida, dessutom i koppel... nja.. efter noggrant övervägande bestämde jag mej för att det inte var värt risken att stå på näsan och bryta armar och ben.

Det hade tagit mej en knapp timme att gå hit och det var ju precis så jag tänkt från början. En timme upp och sen tillbaka igen.

Annars ser man tornet på toppen härifrån. Lite till höger i bild.

Så... vi vände och gick ner igen. Tosca var lika laddad som på uppvägen, detta var riktigt skojigt.

En helikopter flög fram och tillbaka mest hela tiden. Så småningom såg jag vad den hade med sej, nämligen stora stenblock. Det kändes nästan lite farligt att gå där, för stenblocken hängde och slängde hit och dit (som Kusin Vitamin i sin gardin) och det var inga små grejor, det där.

Här släppte den av sina block.

Och så var det några "gubbar" som helt enkelt byggde en stenlagd väg. Eller enkelt... det var det naturligtvis inte. Kändes lite konstigt med en sån väg mitt på fjället, men det kanske blir så slitet annars?? Just här var det väldigt blött och geggigt. Det är nämligen otroligt många människor som besöker Gaustatoppen varje år, Sture pratade med parkeringsvakten som sade att det var över 100 000!! Då kanske man måste hjälpa till att skydda naturen på sina ställen?

Nåja, ner kom vi och det tog inte fullt en timme utan gick lite fortare än jag hade trott. Tosca var lika pigg och glad som när vi traskade iväg. Allra nöjdast tror jag hon var när vi strax innan vi var helt nere mötte en (eller två?) skolklass(er) och där en tjej frågade om hon kunde få ta "ett bilde" av hunden tillsammans med sin kompis. Jo, det gick ju bra, såklart. Och Tosca blev sååååå glad att hon äntligen fick den uppmärksamhet från någon hon mötte, den uppmärksamheten som hon gått och laddat för hela tiden! *S*

Så åkte vi hem till vår hytte och åt lunch. Ute på altanen i solen! Helt ljuvligt! Tosca tog igen sej lite i altanhörnet, men när vi hade ätit färdigt ville hon gå ut minsann. Igen. Och på en gång!

På bilden nere till vänster ser man också tornet på Gaustatoppen. Det ser ut som om flygplansavgaserna har gjort ett streck på himlen precis rakt fram till tornet. Jag fick lite otrevlig 11 september-känsla, men så ska man väl inte tänka.

Efter prommisen med Tosca ägnade vi en stund åt pälsvård, vilket hon inte uppskattade alls. Så fort hon fick chansen gick hon runt hörnet på huset och lade sej så långt bort hon kunde i andra änden på altanen. Jag kände mej som en skurk, som "plågat" henne så.

Nu blir det vår sista kväll här i Norge. Dags att packa väskorna igen och återvända hem, en (eller kanske flera) upplevelse rikare.