Tvekade länge innan jag bestämde mej för att lägga ut den här bilden. Det ser ju onekligen ut som om Tosca har jagat upp en stackars katt i trädet. Förmodligen har ju katten klättrat ända dit upp för att Tosca faktiskt står där nere, men jagat den har hon faktiskt inte gjort. Vi gick helt fridfullt på stigen och jo, hon var lös, och plötsligt sa hon "voff" och så sa hon "voff" en gång till. Alldeles bredvid stigen... Jag tyckte att det lät som ett sånt skall som undrar "vad är det här för nåt"... och just ett sånt skall var det.
Uppe i trädet satt alltså en katt. Mitt i skogen, kilometervis från närmaste hus. Knepigt. "Kom här Tosca", sa jag och hör nu och häpna! Tosca vände sin uppmärksamhet mot mej och traskade lugnt vidare och bara lämnade katten där uppe(!!!). Jag är sååååå imponerad!!
Bada fötterna lite.
Och traska över lilla bron.
Och så lite Lycka över den allra, allra sista snön!
Resten av dagen ägnade jag åt det ena och det andra, helt utan kamera.
Oj, den satt högt uppe - katten! Hoppas hen kunde komma ner igen...
SvaraRaderaDet var väl lämpligt, av lerfoten, att ta ett litet fotbad. Snön är ju i precis lagom mängd. Den skulle till och med jag stå ut med!
Det är jag helt övertygad om att den kunde. Den satt där uppe och sprätte ner torra barkbitar på Tosca.
RaderaSnön får gärna smälta bort heeeeelt och hållet och värmen slå till med full kraft. Nu längtar jag verkligen efter riktig sommar!
:-D Det var ett elakt kattskrälle! Sprätta barkbitar på prinsessan. Det finns ju gränser...
RaderaDet var kanske därför Tosca följde med mej utan minsta lilla bråk. För vem vill ha barkbitar i skallen?!
Radera