Heeeemma!

Mobilbild som får illustrera hur oerhört glada vi är att vara hemma igen. Till och med Tosca verkar nöjd med det. Senast vi var borta en hel vecka var hon deppig i flera dagar sen vi kommit hem.... det såg ut som om hon hellre varit kvar hos Erik och Inger. Men nu ser hon ut att vara nöjd med att få busa järnet i skogen tillsammans med mej.

 Något lugnare tempo och tungan rätt i mun.

 Glad och go! Underbaraste underbara Guld-Hund! SOM jag har saknat henne!!!!

Både bada OCH äta pinne samtidigt. En Perfekt Plats.

 Allas ben blev en aning leriga när Tosca kom upp ur plurret. Och jojomensan, idag var det shortsväder i Norrland. Hurra!

Och inte nog med att solen sken och värmen var riktigt go', just precis här hörde vi göken också. Så nu får jag gå barfota, om jag vill. Enligt en gammal regel som min pappa hittat på. Alltså, när man har hört göken får man ta av skorna, för då är det tillräckligt mycket sommar. Hoppsan, vad fort det gick!

Tosca badade överallt där hon kom åt. Vackra kabbelekor växte här och var också.

Som sagt var... så fort hon kom åt, så blev det bad och bus. Här har vi kommit fram till sjön Mingen och Tosca roar sej kungligt.

Idag var vitsipporna inte lika frusna och "ihopsnörda" som senast. De fällde istället ut sina kronblad och sörplade i sej allt solsken de kunde få.

Kvällspromenade blev på Klampen, där Tosca klev omkring på klipporna en stund. Och badade fötterna, förstås *S*

Väldigt lågt vatten.

Tosca meddelade att hon ska börja med en ny sport, nämligen orientering. Istället för att stämpla så kan man antingen a) äta upp skärmarna eller b) apportera in dem och överlämna allihop vid målgången!

Hon är kreativ, den lilla donnan.

Innan vi lämnade den lilla klampiga ön satte jag mej ner på en rastplats och bara njöt av friska luften, fågelsången och solen. Strax intill låg en enorm vedhög, fri att använda om man vill grilla eller så. Tosca tog sej genast an en ny uppgift, denna gång gjorde hon en massa tändved. Späntade upp och lämnade små fina stickor efter sej.... knasfian! Kärlek.

Sista svängen hemikring innan natten blev en upplivande historia, i Toscas mening i alla fall. Plötsligt stod vi öga mot öga med en ganska stor grävling. Den blängde på oss några sekunder (men jag hann givetvis inte slänga fram telefonen och fota den, inte en chans) och bestämde sej sedan för att vända 180 grader och lubba iväg på stigen i full fart framför oss. Tosca tyckte att det hade varit en superidé att springa efter och (bara) se vart den tog vägen, men hon hade Koppel På, så det blev inget alls av med det. Jag till och med sa till henne på skarpen att man faktiskt inte får ägna sej åt såna aktiviteter alls. Hon hade ingen större lust att förstå det, men rättade in sej i ledet och gick fint i sitt snöre, om än aningen spänd och med lite längre hals än vanligt.

Och tro på tusan! så stötte vi på ett stycke grävling till. Eller om det var samma, kanske. Lite längre fram och denna gång var den bara vid sidan om stigen. Kära nån. Jag fick berätta för fröken Guld-Päls en gång till, att näää... man springer inte efter såna där, serru.

Åkej. Jag hör. Sa Tosca. Men hon tänker inte komma ihåg det.