På de fria vidderna... i Kovland

På 90-talet gav jag blod. Plötsligt en dag fick jag ett brev där det stod att jag var avregistrerad. Jag förstod aldrig riktigt varför och har av och till genom åren ibland funderat lite på det där. Jag är ju en frisk människa med en rätt ovanlig blodgrupp, så varför ger jag inte blod??

Nu har jag äntligen kommit till skott och gjort ett nytt försök att få bli blodgivare. Killen som tog emot mej plockade fram mej i datorn och blev alldeles tyst när han läste på skärmen. 

- Ja... det var ju 1998 du fick ett brev... eeeh... det står mycket om dej här... öööh...

Jag blev nästan lite förskräckt för han såg verkligen ut som om det stod Hemska Saker där på skärmen. Sen ropade han till sej sin kvinnliga kollega och frågade henne om hon förstod vad det stod där? Det gjorde hon inte. Själv satt jag bara där och förstod naturligtvis inget, jag heller. Till sist enades de om att killen skulle gå och fråga doktorn som skrivit det där och höra vad "han tyckte"?

Jisses. VAD handlade det där om????

När han kom tillbaka förklarade han nåt om analys av antikroppar som man inte kunde göra då, 1998, utan var tvungen att skicka iväg blodet för. Och den analysen tog så lång tid så när de fick svaret var mitt blod redan för gammalt. Därför hade jag fått sluta. Inga farliga antikroppar för min egen del, men om man stoppade in dem i nån annan kunde det tydligen bli problem. Kroppen själv kan tydligen bilda de där. Oki. Men nuförtiden har man moderniserat sej här i Sundsvall och kan analysera blodet själv, så vi gör ett nytt försök med mej. Så bra då.

Jag fick fylla i lite papper och så tog man lite prover. Funkar det så blir jag kallad till vanlig blodgivning inom en månad. 

Lunchpromenad vid Ungdomsfältet. Vi höll på att blåsa bort, vilket man ser på Toscas lite "fönade" frissa *S*

Efter lunch åkte vi ut till Flata, Kovland, där Tosca fick springa lite på de "fria vidderna".

Den här lägdan (vilket är norrländska för åker, äng, vång... ja, vad man nu kallar det beroende på var man bor i landet) tillhör Stures (och Anders) lilla jordbruk.

 En liten stund sprang Tosca sådär som hon gör ibland...

 Full rulle!

 Hon är naturligtvis inte rosa på sidan, utan det är nån reflex i nåt skräp på objektivet, eller nåt.

 Gräset börjar sticka upp. Underbart!

 Ännu lite mera barmark.

 Glad och nöjd vovve.

Söta små baktassar har hon också.

Detta var vad vi egentligen kom dit för... Anders hjälpte oss att montera grindarna i bilen. Så nu är den komplett utrustad, som den ska vara. Blev superbra!

Tess och Tosca. Kanske är jag feg, men nä, jag vågar inte släppa Tosca tillsammans med denna hund. Trots att Tosca verkligen visar hur liten och pyttig hon är... och att hon helst går och gömmer sej under bilen... så känns inte Tess helt stabil, utan hon "trycker till" Tosca ändå. Fräser åt henne, när hon redan är så undergiven som man bara kan bli... Jag är så rädd att Tosca ska känna att hon ska behöva fräsa tillbaka och att det isåfall smäller på riktigt.

Jag är annars av den åsikten att hundar sköter sina förehavanden bäst själva. Och definitivt utan koppel. Men inte i just detta fall.

Alfred med familj dök upp och han klättrade genast in i minigrävaren. Och sen upp på storgrävaren också. Mycket nöjd med sej själv *S*

 På vägen hem stannade vi till och lämnade in bilen för handtvätt. Medan de duktiga killarna förvandlade vår lerhög till en skinande ren, nästan ny bil, tog Tosca och jag en promenad. Hon fyndade ett par strumpor. Två stycken, alltså. De låg en bit ifrån varandra, men snabbt som blixten hade hon lyckats plocka upp båda två *S* Sakletaren i farten, som vanligt.

Vi mötte för övrigt ett par tanter också. De tyckte att Tosca hade förskräckligt smutsiga tassar och jag kunde ju inte annat än hålla med dem. Den ena tanten förfasade sej över vilket jobb det måste vara att hålla efter pälsen nu samt hur besvärligt det måste vara med all städning. Och förresten... det ÄR väl en afghan?!

Allt det första fick jag ju hålla med om, att det är mycket pälsvård och en del städning. Men att Fröken Briard skulle vara en Fröken Afghan? Nope. Det var jag tvungen att dementera.