Söndag i Mellansjö

Vaknar till -20 grader ute. Då är det rätt skönt med en morgontrött hund som inte alls gör sej nån brådska med att vakna och äta frukost och vilja gå ut... men fram emot förmiddagen kliver hon iallafall upp, den lilla Tosca-Kakan. Hussen, däremot, blir kvar i sängen (med utflykter till toan). Den stackar'n har åkt på en rejäl magsjuka. Usch.

Förmiddagssvängen går bort längs vägen och hem över sjön. Där har man gjort nåt som jag antar har med fiske att göra. Vackra "isskulpturer" har man skapat.

 Därborta vid pilen ligger vårt hus. Det ryker ur skorstenen, för idag behöver man minsann elda.

 Go och glad!

 Och girar lite för att undvika krock med fotografen. Så snällt av henne!

När termometern kravlat sej upp emot -10 grader bestämde jag mej för att det skulle bli en skidtur idag också. Själva skidåkningen gick möjligen något lite, lite bättre idag, men Tosca var inte med på noterna alls.

Efter ca 1½ km trasslande med en lina och en hund och skidor och stavar... där hunden ifråga inte hade nån lust att trava framför alls idag... ja, då gav jag upp och kopplade loss henne. Hon backade genast in i spåret bakom och lufsade där i samma låga fart som jag åkte. Måste ju erkänna att det gick betydligt mycket bättre med hunden bakom *S* Åtminstone just idag, när hon inte ens ville hålla linan sträckt - det medförde väldiga problem för min del att försöka undvika att trassla till det å det grövsta.

På bilden är hon därför BAKOM mej. Jaja. Det funkar ju det också även om det inte var så det var tänkt... *S*

 Framför mej låg de vita vidderna, en nästan orörd sjöis.

Här är vi på precis halva vägen och ska åka hemåt igen. I verkligheten var det fantastiskt vackert, men det syns inte på bilden.

Rätt som det var bestämde sej Tosca för att göra en "omkörning" i full galopp och rättade sen in sej en bra bit framför mej, där hon höll lagom tempo för min del. Duktig, tyckte jag, och kopplade efter en stund fast henne i linan igen och trodde i min enfald att hon skulle fortsätta i det tempot. Det gjorde hon inte. Hon kunde knappt GÅ framåt, än mindre trava. Blaj blaj, alltså. Mitt oändliga tålamod tog nästan (jag säger nästan!!!) slut och det var tur att vi var nästan hemma.

Lika långt åkte vi idag iallafall, så nu har det blivit en dryg mil under helgen och det känns bra.

Nu ska vi packa in lite grejor och vår krassliga husse i bilen och åka hem igen.