Utbildning och uteliggare

Föreläsning med jobbet idag igen. Bra om att använda sej själv som ett pedagogiskt verktyg. Kanske inga stora nyheter, men klokt och med många goda exempel.

Och så träffade jag gamla godingar i form av tidigare arbetskamrater. Så trevligt!

När jag varit borta hela dagen fick jag ägna en god stund åt Tosca när jag kom hem. Lite trix och lydnadsmoment, lite rally vardagsrummet och så... hon tycker det är så vansinnigt roligt när jag ääääntligen kommer hem. Och tacka för det, när hon "lurar" mej till såna där skojigheter så fort jag kommer innanför dörren.

Sture tyckte att jag skulle slippa laga mat när jag kämpat så hårt (ha ha ha) hela långa dagen och föreslog att vi skulle åka och äta nånstans. Efter en liten prommis med vovven hamnade vi på en kinasylta i sta'n. Gott var det.

När vi åkte hem passerade vi ett bylte på en trottoar. Jag tittade en gång till och jo! det var en människa som låg där. Stopp i maskin och jag klev ur för att se hur det var med den som låg där. Nyligen delade jag en film på FB, där någon lagt sej på en offentlig plats och sedan smygfilmades det hela. Massor med människor gick bara förbi, helt utan att ta notis om den som låg där. Jag tyckte då, och tycker fortfarande, att det är ruskigt att vi kan låta bli att bry oss om varandra, vi människor. Jag fick en hel del kommentarer kring den där filmen, från folk som tycker som jag och från folk som aldrig skulle våga gå fram (ifall det är en rånare som ligger där, till exempel, och bara försöker locka till sej ett lämpligt offer) och även tankar kring att det är dumt att göra film av såna saker.

Ja, man kan tycka vad man vill. Men vem som helst kan drabbas av sjukdom och bli liggande på marken. Är det jag som ligger där skulle jag uppskatta om någon brydde sej om mej. Så enkelt är det. Så alltså klev jag ur bilen och tog mej en liten pratstund med killen som låg där. Han hade druckit alkohol, men var inte okontaktbar. Han hade ingenstans att bo och undrade om jag hade något förslag på var han skulle sova inatt? Det hade jag inte. Jag försäkrade mej om att han inte tänkte ligga där och frysa ihjäl och han i sin tur försäkrade mej om att han inte behövde nån hjälp, att han inte tänkte frysa ihjäl. Han satte sej upp och var "stabil". Han var oerhört glad att jag "visade honom medmänsklighet", sa han och påstod att det satte "guldkant på hans liv".

Hur det än var med den saken, så kändes det bra när vi åkte därifrån, även om jag inte kunde hjälpa honom rent konkret med någonting alls.