Service??? Inte för fem öre.

En liten stund är jag så glad. Vi ska få tillbaka vår bil, som stått på verkstad i en och en halv vecka, sisådär. Det som skulle fixas var en lackskada på vänster sida bak samt ett förskräckligt skrapljud i framvagnen. Det har skrapat länge och mycket, men verksta'n hade inte tid att ta emot den förrän nu. Kändes så skönt att nu slippa detta otrevliga ljud, som är så kraftigt att det nästan gör fysiskt ont när man sitter i bilen. Nån mekaniker hade sagt att "det är nog bara nån sten som fastnat, så det är bara att backa lite så lossnar den..."

Jojo. Vi har väl backat x antal gånger sedan oljudet började... men det har inte slutat för det.

Nåväl. Nu var bilen klar och här står den och väntar på att Sture ska komma ut med nyckeln. Framför ser man den hyrbil vi kuskat runt i medan Röda Faran varit på reparation. Fin bil, det också.

Tosca var också väldigt nöjd med att få tillbaka sin "koja", även om hon fick dela den med ett däck, som också bytts ut. Det ligger där till vänster, under fällen.

En stund senare är vi tillbaka. Sture är fly förb*d och har just skjutsat kundtjänstkvinnan ett litet varv runt området. Om det skrapar fortfarande? JA. Men mekanikern som hade provkört bilen kunde iiiiiinte höra nåt och därför hade det inte blivit åtgärdat heller. Men vad F*N?!

Kundtjänstkvinnan hörde  det iaf och skulle skicka ut nån annan...

 ... vilket inte hände inom rimlig tid, så här RINGER Sture in för att tala om vad han tycker om att sitta i bilen och vänta på ingenting. *morr*

Sista ordet i frågan är inte sagt, men bilen fick följa med hem över helgen iallafall.

Och "servicen" kostade inte fem öre, utan flera tusenlappar. Man blir ju trött.

Tosca och jag tar en "tröstpromenad" ute i Berga. Tosca tycker vänster men jag har bestämt mej för höger här.

 Murklor? Törs inte plocka.

Skönt att få springa litegrann.

 Riktigt skönt.

 Härlig, skön och öppen skog. Om än stigen är ganska så stenig.

På slutet blir det lite Koppel På, eftersom det finns risk att möta hästar. Vilket vi inte gjorde.

 Fortfarande risk för hästar. Och folk. Och fortfarande Koppel På.

Hemma igen packar vi upp ett spännande paket som kommit med posten... nya kläder till Tosca. Jag har letat som en galning efter min gamla spårsele, men hittar den ingenstans. Den nya, lite reflexiga selen jag köpt åt Tosca har blivit för liten. Så nu har jag minsann investerat i en rejäl och jättefin sele, som jag hoppas att hon kan ha resten av sitt liv. Ingen annan kan ju ärva den heller, så egentligen är det emot alla mina principer... men så tyckte jag ändå att hon kunde få en alldeles egen grej. (Nästan) allt annat har hon ju fått ärva, som koppel, halsband, matskålar, bädd, fällar, apportbockar... ja, i stort sett allt.

I de här lådorna har det legat godisar, hundgodisar. Detta för att skapa intresse för just lådorna. Tosca tyckte det var en trevlig lek *S*. Såklart. Hon gillar ju gotter.

När vi gått här fram och tillbaka ett tag och käkat godis, så satte jag en dutt eukalyptusdoft på en möbeltass i en av lådorna. Och lade godis runtomkring. De andra lådorna fick vara tomma. Så gick vi en vända igen... och såklart hittade hon godisarna, samtidigt som hon fick doften i näsan... och på så sätt ska hon förstå att det är trevligt att lukta på just eukalyptus.

Allt detta enligt min vän Ann, som går utbildning till noseworkinstruktör. Får se vad det kan bli av det här..?