Fågelkvitter!

Igår köpte jag ett tuggben till Tosca för hon skulle bli tvungen att vänta i bilen ett bra tag. Inte har hon brytt sej om att tugga på det. Nädå, men en piassavakvast tuggade hon ganska så rejält på istället *S* Den låg i bilen, alltså... och hon tyckte uppenbarligen att den skulle slaktas.

Men idag är det väldigt viktigt att samma tuggben inte blir kvarglömt i Mellansjö.

Hon må se änglalik ut, men det bor en liten dj*vul där innanför den gyllene pälsen. Jag bara upplyser om det! *S*

Vacker morgonhimmel och än så länge är hunden bara Den Guldiga, snälla, vackra... det kommer att ändras...

 En snöig björk...

... med en hel drös kvittrande småfåglar i! Det syns inte så många på bilden, men det var där. De kom flygande och de sjöng som om våren verkligen var på gång. Det är nog att hoppas för mycket, men väldigt trevligt var det ändå.

Utanför en av ladorna vid husen ute på Näset.

Lipa, lipa kärlekspipa... men nejdå, det är inte nu heller som Cirkus Tosca tar sin början. Vi har fortfarande en alldeles trivsam morgonprommis tillsammans.

 Jag väntar lite på dej, matte!

 Stiliga briardflickan!

Travar fram i snön med sjön i bakgrunden. Mys-Tosca!

Hejsan hoppsan!

Det är när jag får ögonen på den här vackra himlen med vår vänliga skorsten som ryker litegrann som allt bryter lös och Den Guldiga inte längre ligger helt och hållet på plus hos sin matte. Jag langar upp kameran och tar denna enda bild, vänder mej sedan om för att titta efter hunden som nyss låg och tuggade lite isbitar ur tassarna. Nu är hon b.o.r.t.a.

Men inte mer borta än att jag vet till 100% var hon är. Hon har klivit in på en av våra grannars tomt, de där grannarna som lade ut brödhögar till jul. Såklart att hon vill äta de sista smulorna som finns där under snön nånstans...

... och det är där vi inte längre är på samma linje, Tosca och jag. Hon blir värsta tonårstrotsiga, bedrövligt o-lyssnande bläääääh-hund man kan tänka sej. Inte tänkte hon komma till mej när hon hade brödsmulor att leta reda på. Och inte tänkte hon överhuvudtaget komma till mej nån gång, aldrig i livet mera...

Tja. Ungefär så.

Arg blev jag. Allra mest på mej själv, som tappat koncentrationen på hunden. Jag vet ju att det finns smulor där, är jag med hela tiden kan jag styra om intresset från Toscas sida, men släpper jag minsta lilla och gör nåt annat, ja då är det kört. Som idag.

Jag får skärpa mej i fortsättningen!