Det fortsätter att snöa

Jag vann inget presentkort på 10 000 kronor i Nazars fototävling förra året, men min bild är med bland de femton (av 600!) bilder som faktiskt finns med i årets resekatalog. Hade varit trevligt med ett litet tröstpris, men jag får nöja mej med äran. Glad ändå är jag! Och att Alfred trivdes gott i poolen på Pegasos World är det väl heller ingen tvekan om?!

Som jag har gruvat mej för denna tvätt av hund. För efter förra gången fick hon ju den hemska klådan. Jag har resonerat med mej själv, tänk om det berodde på nåt jag tvättade henne med? Balsamet? Schampot?

Men jag måste ju prova ändå, så idag blev det av. På bilden tar vi en liten paus från föningen. Jo, för jag bestämde mej också för att torka henne så fort som möjligt, ifall det berodde på det... att hon var blöt för länge?

Nu håller jag tummarna för att min fina lilla hund inte börjar klia sej igen.

Och jodå, hon har en svans. En lång, fin svans med massor av päls på. Även om den nu inte syns så väl på förra bilden.

Efter förmiddagspromenad är Tosca full med snö och jag stänger in henne en stund i badrummet för "avtining". Där finns det golvvärme och är inte så tokigt ställe alls. Men behöver jag tala om att Fröken Briard var ytterst missnöjd?!

Jag hade hoppats på att någon eller några snöskoterägare hade varit ute i spåren tills idag...

 ... men icke. Snön fortsätter att falla och det var tämligen jobbigt att pulsa fram här i all snö, där ingen hade gått och än mindre kört nån skoter. Synd, för det blir fina spår efter dem.

 Lilla fröken på språng.

Kämpar på. Tur att det är kall och lätt snö iallafall.

 Skön uppsyn har hon!

Och så har jag funderat lite och plockat lite bland gamla minnen. Man ska inte jämföra olika hundar och det gör jag inte heller. Inte på så sätt att den ena skulle vara "bättre" än någon annan eller så. Varje hund är sej själv och helt unik.

Vad som är lätt att glömma/förtränga är hur det egentligen var en gång i tiden... då, i början...

Ida kom ju till mej som 7-månaders valp. Tosca är nu lite drygt 8. Faktum är att Ida hade en egen sida här på nätet. En sida som jag kallade Sabbade Saker och där jag lade in bilder på diverse söndertuggade prylar, som till exempel skidglasögon där inget skumgummi fanns kvar längs kanterna, min sopraniniflöjt av trä som aldrig mer gick att spela på... krukväxter på golvet, all jord utspilld och själva växten helt söndertuggad... med mera med mera...

Jag minns också den agilitykurs vi gick. Jag borde ha förträngt det, men minnet är svårt att utplåna. Jag anar att mina kurskamrater heller aldrig kommer att glömma den där svarta ulltussen som for omkring bland hindren precis hur som helst, full fart bara... medans matten (jag) försökte få nån sorts kontroll över det hela. Det lyckades inte. Jag fick springa till skogs och sitta där och vänta på min hund, som inte alls brydde sej om vad jag höll på med. Hon kunde ha egen agilitycirkus på plan, hon. Hoppa alla hinder, springa genom alla tunnlar helt och hållet på egen tass!

Och även om det nu en gång i tiden var sådär, så växte hon på sej och blev den allra mest fantastiska Ida man kan tänka sej. Så följsam, så lyhörd, så otroligt enkel att ha med sej precis överallt och var som helst. Aldrig någonsin att hon brydde sej om någon annan hund eller sprang och hälsade på folk som inte ville bli hälsade på (nåja, ärligt talat... hon hälsade knappt på dem som ville bli hälsade på heller... hon var rätt ointresserad av människor som hon inte kände).

Vart jag vill komma med detta? Jo. Såklart. Att när man har en ung och knasig hund kan det emellanåt kännas som om den kanske aldrig kommer att växa upp och bli en fin och trevlig hund. Men det GÖR de! Och alla de där gångerna när allting bara funkar och hunden gör som man vill, ja dem märker man liksom inte. Men blir det fel i två minuter, då kan det kännas som om hela dagen är förstörd (nja... jag överdriver kanske lite, men ni fattar hur jag menar, tror jag).

Och helt oavsett hur det är i stunden och dagen, så älskar jag denna Guld-hund, denna Tosca som ger mej så mycket glädje!