Vida på besök igen

Så var det dags för oss att ta hand om Vida en dag igen. Vi gör det så gärna och Tosca uppskattar sällskapet, även om den vita är lite svårflirtad och inte gärna leker så våldsamma briardlekar.

Vägen ser större ut än den är. Det är en avverkningsväg, som tar slut i en vändplats (alltså helt bilfritt). Vi tar av in på en mindre, gräsbevuxen väg om en stund.

På de flesta av mina bilder ser det ut som om Tosca hamnar på efterkälken men jag tror det beror på att hon får "sätta igång" Vida först och sen kutar hon själv efter, lycklig att få jaga! *S*

 Helsköna tjejer!

Kan till och med vara nästan stilla ibland. Efter halva rundan kopplar jag Tosca för att båda hundarna ska få lite lugn och ro och kanske hinna gå på toa också... och alltför mycket spring är inte så bra heller. Lagom är som vanligt bäst.

Och när de kommer hem är de trötta och nöjda. Fast briarden tjyvkikar lite, för det kanske är nåt kul på gång ändå?!

Vida får gå ut en stund ensam i trädgården och så tar jag koppel på Tosca för att traska iväg på en ensam prommis med henne, medan Vida är hemma och äter lunch tillsammans med Sture. Ja, alltså... hon är hemma tillsammans med Sture och det är bara Vida som äter. Ok?

Men, när jag ska hämta in henne är hon bara helt borta?! Kommer inte när jag ropar heller och jag hinner få lite ont i magen och börja fundera på hur jag ska förklara för bosvedjeborna att jag tyvärr har råkat slarva bort deras hund... huujedamej!

Fast det visar sig att hon bara klivit upp på altanen för att hämta blomkrukan, som jag lagt undan där. Hon tuggade nämligen småbitar av den och jag tyckte det var olämplig hundföda. Hon fick fundera litegrann på hur hon skulle ta sej ner, men sedan fixade hon det också. (Det står en cementtrappa på andra sidan, men det är ett rätt stort steg till första avsatsen, lättare upp än ner). Puh! Hon hade inte kommit bort iallafall!

Total oskärpa i bilden, men såna här kliv kan Tosca ta. Hon har faktiskt härliga rörelser.

Möter en lös hund, en flat-tik, men den stannar en bit bort och efter en väldig massa övertalning springer den plötsligt tillbaka till sin mattemänniska. Vi fortsätter stigen fram och stannar och pratar lite. Tjejen ber om ursäkt och jag är bara jätteglad att de råkade vara två människor som gick och pratade med varandra, jag hörde dem och kopplade Tosca. Annars hade det blivit en annan sorts hundmöte, det är jag rätt övertygad om. Inte kommer väl Tosca om hon har hittat en kompis... *S*

När vi gått till Vallen möter Sture upp där och jag får byta hund. Vida får gå samma väg, fast åt andra hållet och Tosca åker bil hem för att äta sin lunch.

Så blev det lite lugnare promenad på eftermiddagen, skönt för alla tror jag. Imorgon blir det en ny "Vida-dag".