Just den här helgen...

Den här helgen är lite speciell för många i "hundvärlden" - det är utställning i Stockholm. "Stora Stockholm" är ett begrepp som funnits i jag vet inte hur många år.

För 13(!) år sedan jobbade jag där som ringsekreterare. För 13 år sedan fick jag med mej Ida hem på bussen till Sundsvall efter avslutat arbete på söndagkvällen. För 13 år sedan. Då blev hon min. Min bästa vän och livskamrat genom många år och många händelser i mitt liv. Ida. Tårarna rinner när jag skriver detta. Minnena gör sej påminda och sorgen och saknaden knackar på.

Bilden här ovan är tagen för bara fem år sedan. Nästan på dagen. Älskade, fina Ida.

När jag hämtade henne var hon precis lika gammal som Tosca är nu. Ida var född den 23 april, Tosca den 25:e i samma månad (fast det skiljer ju några år, då). Ida hade bott sina första månader hos en tjej med ett litet barn. När barnet var och kröp kring matskålen hade Ida morrat... och vips! så var hon "livsfarlig" och lämnades tillbaka till uppfödaren.

Hur det sedan gick till har jag berättat många gånger. Uppfödaren ringde till mej och talade om att hon fått tillbaka en valp.
- Jaha, sa jag, som hade två hundar redan och inte hade några som helst planer på att skaffa mej någon fler.
- Den är galen, meddelade uppfödaren glatt.
- Jaha, sa jag igen.
Och sen kom det:
- Den skulle passa dej!!!

Jaså minsann. "Sådan matte, sådan hund..." eller vaddå? *S*

Men visst passade hon. Och hur det nu var, så hamnade hon ju här hos mej. Och vi passade för varandra.

Ett hundliv är kortare än ett människoliv. Så är det och trots att man vet det från början så är det svårare än man kan föreställa sej den dag man kommer till hundlivets slut. Det vet alla som älskat en hund och följt den de sista stegen.

 Livet går emellertid vidare, även om det är svårt att tro där och då i den svartaste av stunder. Har man tur kommer ett litet Guld in i det där livet och förgyller det med sin närvaro. Sån tur hade jag och här har vi dagens Tosca:

Lite solsken fick vi idag och även snön lyser. Med sin frånvaro. Det är jag glad för, det har jag sagt förut. Varje dag utan snöskottning är en bra dag *ler*

Nån skärpa har jag inte att bjuda på här, men så är inte Tosca särdeles skärpt hela tiden heller *S* Hon far fram som vanligt, över stock och sten.

Rätt in i kameran ibland. Det bjuder vi på.

Letade som en tok efter lite julgransglitter som jag kunde pyntat min lilla tärna (stjärna) med och gjort en Lucia-bild. Tänkte mej ett stearinljus i munnen också, hon apporterar ju det mesta. Men allt glitter finns i Mellansjö och då lade jag ner hela min idé. Ni får tänka er den sötaste lilla guld-tärnan istället, för ni har väl fantasi?! *S*

--------------------------------------

På kvällen fick jag några bilder av Vickan. Emil började redan i fredags med att göra egen pepparkaksdeg... sen har han fortsatt i helgen och pysslat vidare med sin deg...

... och HÄR har vi slutresultatet! Årets pepparkakshus!