Världens lyckligaste och olyckligaste hund

Idag var hussen på egna äventyr och vi fick traska lite i hemmaskogen. Det går ju bra, det med, men så stod de här bilarna parkerade strax före en vägbom... jaha, jägare. Även om bilarna inte ser typiskt "jägaraktiga" ut, så är de det ändå. En snabb titt genom rutorna ger att alla framsäten är klädda med såna där grova galonöverdrag, så det inte ska bli äckligt efter slakten. Bak låg också diverse reflexattiraljer, såna som jägare bär för att inte bli skjutna själva. Jodå, Shärlock Nela har slagit till. Detta är jägarbilar.

Följden av detta blir lite mer KoppelPå än jag hade tänkt från början.

Men när vi kommer till grusgropen, där ungarna brukar åka pulka om vintrarna, ja då blir det iallafall Koppel AV! Och den sandlåde-tokiga Glader blir bara helt överlycklig i detta paradis på jorden. Och jag, ja jag blir varm i hela kroppen över att få vara en del i detta lyckorus! Rus i dubbel bemärkelse, för här rusas det verkligen fram!

Skutt, skutt och tassarna rätt ner i sanden. Kan man ha roligare? Knappast, inte om man heter Tosca iallafall.

 Ett pinne-fynd gör det hela, om möjligt, ännu roligare.

Upp å ner och ner å upp!

Och ja, jag vet att valpar inte ska ansträngas och konditionstränas och allt det där. Men observera; jag själv står i princip stilla längst ner och hunden väljer alldeles själv vad hon vill göra. Inte håller hon på så jättelänge heller. Men allt är helt utan någon "hetsning" från min sida. Jag bara fotograferar. Och ler :)

 Hon roar sej kungligt!

 Ännu större pinnfynd. Hurra!

Iväg uppför backen och där uppe stannade hon sen en stund. Satte sej ner och såg ut att beundra utsikten. Och sen full rulle ner igen *S*

 Ja, vad ska jag säga? Lycklig hund. Lycko-hund.

 Sett nåt gladare idag? Inte jag.

 Så gick vi vidare. Hörde och såg en Hacke.

Och hörde (och såg sedan) en människa som dristat sej ut på promenad i samma skog som vi. Snygg ljudmarkering här, av en snygg hund. Och by the way... så var jag väldigt nöjd med mej själv att jag råkade ha koppel på just här *S* så slapp jag skämmas över min glad-hund, som annars med all säkerhet hade gett sej iväg efter den där människan, för att hälsa och leka och så.

Men sedan... blir Världens Lyckligaste en av Världens O-lyckligaste. Stackars, stackars, stackars Tosca måste duscha, har hennes bedrövliga människa (alltså jag) bestämt.

Åsikterna om hur en briardpäls ska skötas har varierat genom åren som jag haft sådana boende hos mej. Olika "auktoriteter" har haft olika idéer kring detta och alla vet bäst. Råden jag har fått har varierat från "en näve såpa i en hink vatten och sen tvättar du hunden med det, sisådär två gånger om året" till den eller den sortens schampo, sånt balsam, minkolja, kammar med roterande piggar, borstar med metallpiggar och absolut utan knoppar i ändarna, borstar med piggar av trä, andra borstar, andra kammar... Ja, ni fattar ju. Det är en vetenskap och jag tror ta mej tusan man skulle kunna skriva en avhandling för Nobelpriset i ämnet "vårda en briard". Nu har jag fått mej en dos nya, fräscha råd om hur allt ska vara och känner mej faktiskt lite inspirerad att pilla lite med pälsen på söta Tosca. Jag hade ju annars en tanke om att hon så småningom skulle få bli en "korthårsbriard", det vill säga hållas nerklippt (helgeråns-varning på den!!!), men vi får väl se. Hon är ju vacker som hon är också.

Tosca själv är däremot måttligt road av det där med att hålla på och tvätta sej (se bild ovan).

Men när badet är klart och hunden handdukstorkad får hon gå ut en sväng på gräsmattan och då blir hon genast lite gladare. Leka med frisbeen är ju lattjo!

Och när hunden är så ren och fräsch och fin, ja då måste huset städas också. Skura badrummet, dammsuga, torka golv... Man vill ju inte riskera att hunden blir smutsig av de smutsiga golven, eller hur?!