Här har Tosca aldrig varit förut. Men jag minns när det här jakttornet var nytt och jag tog en bild på Ida som inspekterade det ganska noga, just för att det var nytt och inte hade stått där tidigare.
Nu är det Toscas tur att inspektera...
De har rätt fin utsikt när de sitter där på sitt pass, jägarna. Om de får upp tornet på benen igen, vill säga.
Det pågår avverkning i skogen här och Tosca "läser" noggrant på stämplarna *S*
Is på vattnet i Stora Diket, där Emil en gång hackade ett hål så både lillbrorsan och kusinen trillade i *ler*
Tosca vågar sej så småningom ut på isen och traskar rakt över, utan att den brister. Huuuu, vintern är snart här!
Måste springa lite.
Och hittar givetvis ett papper, en servett kanske, som skogsjobbarna lämnat kvar. Hon äter åtminstone inte upp den, alltid något att glädja sej åt.
Efter att ha haft helt underbara höstdagar med klar luft, strålande sol och vindstilla, så har det faktiskt ändrat sej lite till idag. Lite gråare moln och oj! Det blåser i pälsen!
Springer lite mera.
Och hittar
naturligtvis en bit skelett igen.
Stoltast i hela skogen - det är Tosca, det!
En bild som illustrerar lite av det jag skrev om igår. Där borta, vid pilen, står Tosca. Jag har också varit där, men vände och gick hemåt igen. Det tyckte hon inte alls var nån bra idé, utan står kvar. Jag går en bit till innan hon demonstrativt vänder ryggen åt mej... fast sen kommer hon på bättre tankar och skyndar sej (faktiskt!) ikapp mej igen. Självständig, trygg... ja, det finns många positiva ord som kan beskriva denna lilla ljuvliga valp med fyra, egna ben att stå och gå på.
Ibland är vi dock nära varandra. Här har hon en kotte i munnen *S*
Så packar vi bilen och åker hem igen. Veden ligger där den ska och vi är nöjda med helgen, förstås. Behöver dock handla lite, så medan Sture fixar den tråkiga uppgiften tar Tosca och jag en liten prommis bort under Sundsvallsbron.
Guldhunden i egen hög person. Absolut vackrast i världen, trots att jag bara hade mobilen med mej att föreviga henne med.
Nä, helt utan sin matte vill inte Tosca vara! Hon har stenkoll på dig jämt men låtsas kan man ju.
SvaraRaderaSkönt att ni hade en bra helg med all ved, för att inte tala om jätte-skulderbladet åt Tosca!
Klart att hon har koll! Och klart att hon vet att jag aldrig skulle lämna henne i sticket. Eller i skogen. Nädå. Och eftersom hon vet det, så behöver hon ju inte anstränga sej själv. Hm.
RaderaÄlgskuldran var en trofé att vara stolt över! Hon lade ner den i diket innan vi klev in i bilen för hemfärd. Jag är säker på att hon hämtar den på direkten nästa gång vi kommer den vägen fram.