Fy, för en fredag!

Dagen börjar med en utsökt frukost. Frukt med fil. Och blåbär från igårkväll och hallon från buskarna här hemma. Plockade en näve medan Tosca var ute på morgon-toa.

Så åker vi ut till klubben och tänker oss en mysig liten skogspromenad. Kommer inte långt förrän Tosca, som går omkring och strosar och nosar som hon vill som vanligt, plötsligt kastar sej baklänges och ser helt skräckslagen ut.

Anledningen var denna "slang". Jag blev naturligtvis jätterädd att hon stoppat dit näsan och blivit biten. Bär vovven tillbaka till bilen (ja, jag vet. Jag är hönsig till tusen). Får ordentligt med mjölksyra i armarna kan jag säga. Tur att vi inte hunnit så långt alls.

Ringer veterinären, som tycker att vi ska komma in för en kontroll, även om hon inte visar några tecken på att egentligen ha blivit biten, Pep inte, har inga svullnader, okej slemhinnor och verkar inte ha ont någonstans. Men ändå... för säkerhets skull. Vi får en akuttid till klockan 11.30 och upplysningen att det då tillkommer en akutavgift på 390 kr. Jaja. Låt oss komma, bara.

Vi åker direkt och kommer en halvtimme för tidigt. Det är bra, säger människan i receptionen, ju fortare desto bättre. 

Fast vi kan vänta ute, för det är massor med folk och hundar i väntrummet och veterinärerna har mycket att göra.

Vi väntar i en skuggig bil, till att börja med. Sen är vi ute på en gräsplätt bakom bilen och sen tittar vi på alla som kommer och går, ut och in hos veterinären. Enormt bra miljöträning, vi skulle kunna åka hit fler gånger och bara stå på parkeringen en stund då och då. 

En sköterska kommer ut och tittar till Tosca och tycker inte att hon ser ut att må dåligt alls. Vänta vidare... vi hämtar er när det är dags.

Jaha. "När det är dags" var det... 12:40 får vi komma in i ett undersökningsrum. En annan sköterska charmas av Tosca (vilken fin färg och vilka ÖGON!!! sa hon och jag höll med *S*) och konstaterar även hon att Tosca ser fantastiskt pigg och glad ut.

Men även en pigg och glad hund kan bli trött på att vänta... så Tosca lägger sej ner och vilar i lugn och ro. Så fint att hon kan koppla av, även i denna annorlunda miljö. 

 Minuterna tickar fram långsammare än man kan ana. Vi har fortfarande inte fått träffa någon veterinär, men hon kommer strax.

Återigen en människa som faller pladask för Den Guldiga, som uppför sej så perfekt att jag väl växer en decimeter eller så, av stolthet. Hon står på bordet och tjusar med veterinären, pussar lite försiktigt på henne och är bara såååå duktig.

Nåt fel på henne? Icke.

Och det hade jag väl kunnat konstatera själv, när det gått så lång tid. Men nu var vi där och fick betala dyrt (fast vi slipper den utlovade akutavgiften, eftersom vi fått vänta så väldigt länge) för mitt hönsiga matte-beteende. Det var det värt.

Så åker vi hem och äter lunch, allihop. Och sen gör vi ett nytt försök med skogsprommis på klubben. Lite obehagligt känns det, men kära nån... Jag har varit på den här klubben sen mitten på 80-talet. Många, många timmar har jag tillbringat på planerna och i skogen runtomkring. EN enda gång tidigare har jag träffat på en orm. Då skulle jag figga på en sökträning och skyndade mej ut för att gömma mej bakom ett buskage. Höll där på att sätta mej rakt på en stoooooor, lååååååååång orm. Ja, jag tyckte att den var stor och lång iallafall.

Nej, sannolikheten för att vi skulle träffa några fler ormar är väl rätt liten. Hoppas jag.

Är det förresten sån här rumpa som kallas "hög svans"?! *S*

Fel fokus. Det var inte grankvistarna som var intressant här, utan utväxten på björken. Vad är det för något?

 På tal om svans, pälsen växer på lilla fröken Briard. Titta, vilken tjock svans hon börjar få.

Här är vi tillbaka till klubben och kommer strax ut på "nya" appellplanen. Eeeh... ny och ny... den anlades i mitten på 90-talet *S* Jag minns när vi arrangerade en extra lydnadsklass 1 där alla intäkterna gick till gräsfrö till den nya planen. "Gräs-Ettan" kallade vi den och fick en hel massa startande. Det var tider, det!

 Varmt och kvavt är det, så en slurk vatten smakar gott.

Hemma igen. Tosca gräver lite i sitt hål i rabatten. Sture tycker att vi ska skicka en räkning "till Gagnef" (uppfödaren bor där). "För du har väl inte köpt en mullvad, eller?!" undrar han *S*

Nu sover Tosca och jag känner mej helt lugn kring henne. Hon ser ut att må utmärkt. Så det var nog bara ett skrämskott, det där med ormen.