4-månaders-dagen!

Vi firar 4 månader idag! Inte med ballonger och tårta utan med utflykt till skogen. Alltid lika mysigt, vart man än tar sej.

Innan Tosca får kliva (läs: bli lyft) ur bilen gör hon "High 5" med mej. Innan vi åkte på semester var det bara en gosestund där på tröskeln, allt för att hon ska lära sej att inte slänga sej ut så fort man öppnar bakluckan. För nej, vi har ju inga grindar i den häringa Volvon. Än. Men hur som helst, sedan vi kom hem från semestern och Tosca återbördades från hundvakten, där hon lärt sej det här lilla tricket, så är det det som gäller innan man får komma ut ur bilen, alltså.

Visst är hon duktig?!

Vi går mot Skärsättsstugan och plockar ett och annat blåbär. Hade det varit just bären vi var ute efter hade vi hellre kunnat gå ut i skogen alldeles hemmavid, för där är det väldigt mycket mer gott om bär än här. Men nu var det utflykten som var själva grejen och bären av underordnad betydelse.

Tosca hittar ett ben till (det var ju här hon hittade sitt första för ett tag sedan). Troligen från samma skelett. Jag lägger upp det i en grenklyka så är vi av med det för stunden iallafall.

Kaffepaus, vilket hunden som synes struntar högaktningsfullt i.

Men paus, det tar hon. Just idag är hon så lugn och sävlig att jag nästan tror att hon är sjuk eller har ont nånstans eller nåt. Fast hon är antagligen bara lite påverkad av värmen, för det är verkligen varmt och kvavt idag också.

Stannar till på apoteket på vägen hem och införskaffar lite avmaskningsmedel. Det är nog dags för det.

Eftermiddag på hemmaplan. Jag rensar ogräs och Tosca har kul med en arbetshandske. Hon leker vilt med sej själv. Kastar handsken hit och dit, över sin egen rygg ibland (men det lyckades jag inte fånga på bild, såklart) och far fram som en tok. Nä, hon är nog inte sjuk ändå?? *S*

Fyra månader... har hon tappat några tänder, månntro? Jag måste bara kolla och jodå, det är små gluggar där nere i mitten! 

Och även om det ser ut som om jag bänder upp käkarna på henne, så är det inte alls så. Hon gapar snällt och jag håller bara öppet och stilla, så att hussen ska kunna fota. Otroligt samarbetsvillig var hon.

Jag har aldrig tidigare haft någon fästingplockare (utan plockat med fingrarna bara), men Toscas mjuka valpskinn och årets kolossala mängder med fästingar är ingen kul kombination. Nu har jag blivit vän med den här pyttelilla kofoten som är jättebra till de lika pyttesmå fästingarna (fast just den här hade gömt sej i skägget och hunnit äta sej lite fetare) som det kryllar av i år. Trots Frontline plockar jag x antal fästingar dagligen i den gyllene pälsen. Usch. Men snart är det höst och vinter och fästingfritt. Det blir ju skönt, på sätt och vis.

Tja, det var månadsdagen, det. Allt väl.

Fortsättning, efter kvällens tur till klubben:

Jisses! Det har varit helt folktomt på klubben varenda gång vi varit där hittills, men ikväll var det fullt med folk som uppenbarligen tränade en hel massa. Vi gick en runda i skogen och gjorde ett par inkallningsövningar tillsammans med en helt ny människa. Det gick som tusan till henne men tillbaka till mej? Äsch, sa Tosca, den här tjejen är myyyycket roligare än du och har myyyyyycket godare godisar också! *S*

Vi har som sagt var lite att jobba på kring det där med inkallning, det har vi.

Senare på kvällen fick jag ett infall (inspirerad av alla träningsnarkomaner, eller?), kilade ner i källaren och hämtade den gamla metallapporten. Det tog några minuter att presentera den på ett trevligt sätt för Tosca, men sen ville hon mer än gärna leka med den.

Vi gick ut i mörkret och jag kastade iväg apporten en liten bit, valpen sprang glatt ut och hämtade den till mej. Farten tillbaka var förstås mycket lägre än ut, men alltså... WOW?!! Sicken duktig tjej!

Ber om ursäkt för usla bilder, men ni ser ju vad jag menar iallafall.