Tosca till tusen

Igen... ett dag med "tusen" Tosca-bilder. Hon tror nog att jag har en kamera istället för näsa mitt i ansiktet *S*

Här går vi på Idas Hata-stig i Mellansjö för första gången. Jag ville förstås gärna ha en bild på detta, så jag stannar, Tosca stannar och håller på att vrida nacken av sej(?!) för att se vad jag håller på med. Sekunderna efteråt jagar hon myggor, hoppar och studsar och försöker snappa åt sej dem i luften *ler*

Sedan går vi en liten bit in på stigen. Inte långt alls, men det finns ju en hel del att upptäcka även på korta vägar i skogen. Tosca gillar till exempel att gräva och böka i mossa, här fick hon med sej ett stycke. Rotvältan låg en bit in från stigen och hon stannade och tittade lite misstänksamt på den, så jag klev helt enkelt ut i mossan, jag också, och så gick vi ett varv runt. Helt utan att säga eller göra nåt särskilt, och då var det ju heller inga konstigheter! Duktig vovve! Till sist valde hon själv att kliva upp och kolla lite extra på telefonstolparna här... sånt är alltid spännande, tycker valpen.

Kan också konstatera att hon är väldigt kamouflagefärgad, skogsbrun liksom.

Så packar vi ihop och åker hemåt. Vi har ett par uppdrag att göra längs vägen, så vi åker över Ljusdal och Hudik. Det blir ett par stopp här och där, för hundrastning, miljöträning och så. Allt är bara så kul!

När vi kommer hem kommer Posten med ett stort paket adresserat till Tosca(!). Hon får såklart prova att öppna det själv, men det är så väl igentejpat att hon inte riktigt reder ut hur man gör. Jag hjälper henne litegrann, såklart.

Och vilka fina saker som Ankan har skickat!!! Jag anar att hon haft lite hjälp av sin matte Hillevi som är en mycket kompetent och duktig djurmänniska. Det hon inte vet, är inte heller värt att veta. Hon vet till exempel att tuggben av "oxhud" inte är nåt vidare miljövänligt, nej rentav giftigt kan det vara för våra hundar. Visst är det konstigt? Såna ben säljs överallt och är inte bra?! Jag tycker det är otäckt att man inte kan lita på att varor man köper i Sverige är nyttiga för den de är avsedda för.

Hur som helst, nu hade Ankan och Hillevi skaffat Tosca ett riktigt gott, och garanterat giftfritt och miljövänligt, tuggben av älghud och skickat det tillsammans med en fin mjukisanka till valpskrutten min. Och det måste jag säga, att gladare valp får man leta efter. Visst, hon tuggade och slickade lite på det "giftiga" benet hon fick av mej häromdagen... men DET HÄR benet var något helt, helt annat! Hon tog det genast med sej ut på gräsmattan (här står ju dörren öppen för det mesta och man går ut och in som man tycker) och började tugga. Och tugga. Och tugga.

Sedan bestämmer hon sej för att den här skatten måste hon gömma undan, så att hon säkert får ha den för sej själv. Först lägger hon den i syrénbusken på husets framsida, men det duger tydligen inte. Så hon plockar fram benet igen, travar med raska och bestämda steg runt bilen och släpvagnen (jag tror att hon är på väg ut på vägen och ska just försöka stoppa henne med barsk röst, men... nej... jag tog fel...) och fortsätter ner på "nersidan". Där travar hon vidare in under traktorn, under traktorskopan, men hittar inte nåt bra ställe. Inget tillräckligt bra ställe iallafall. Så, uppför stentrappan där, genom ogräset och upp på gräsmattan på husets baksida. Där står en forsythiabuske... in i den och DÄR passar det fint att gömma benet *S*

Men, när jag har krupit in där och fotograferat, så är ju det gömstället också "förstört". Tosca blänger på mej och beger sej in i busken för att hämta skatten en gång till...