Jag är på fel ställe

När jag cyklar till jobbet idag mitt på dagen (jag börjar kl 13) ringer plötsligt telefonen. Det är Sture, som har fått träffa en läkare. En, enligt honom, mycket trevlig läkare. Och att han tycker det beror inte bara på att denna läkare tycker att han ska åka hem(!) utan för att Sture får en väldig massa information och att de dessutom pratar om en hel del andra viktiga saker, som inte alls har med sjukdomar och sånt att göra.

Ja, så är det alltså. Man bedömer att Sture redan är så pigg och återställd från den stroke han har haft att han ska åka hem. Efter bara två dygn på sjukhuset. Ett besked som jag tar emot med väldigt blandade känslor. Självklart är det fantastiskt att den lilla blodproppen inte orsakade värre skador och självklart är det helt underbart att han får komma hem. Men... att jag befinner mej på en cykel på väg till jobbet, där jag ska stanna tills imorgon känns som ett av de mest felaktiga platser jag kan vara på. Jag vill naturligtvis vara hemma. Och jag vill inte alls att han ska sova ensam första natten. Om utifall att... liksom...

Men, det är som det är. Jag cyklar till jobbet och är där i 90 minuter innan det är dags att cykla tillbaka till stan, där jag har ett möte kl 15. Bilden här har jag tagit genom ett fönster, där jag och en till stod och väntade på att bli insläppta i lokalen. Hej å hå. Inget har man för att man kommer i tid.

Och efter mötet har jag en dryg uppförsbacke till Granloholm igen. Jag kan ju säga som så att mina lår känns lite stumma *S*

Vickan erbjuder sej att sova över hos sin pappa, men pappan ifråga avböjer vänligt men bestämt. Dumt av honom, men att han är envis är ju ingen nyhet, precis.

Jag pratar med honom på telefon ett par gånger på kvällen och allt är lugnt. Men det känns ändå som om jag är på fel ställe. Totalt fel ställe.