Vi såg Min så kallade pappa och det blev en ganska märklig upplevelse, då filmen handlar om en man som får en stroke och tappar minnet. Det hade jag ingen aning om i förväg (hade väl läst på lite dåligt!) och det kändes rätt konstigt att sitta där och se en film om en man som drabbas av stroke, inte bara en utan flera gånger... och till sist dör.
Hade vi sett filmen för en månad sedan hade upplevelsen garanterat varit en annan. Nu blev det... tja... alltså... märkligt.
Bilden här ovan är ur filmen.
Kanske inte det bästa filmvalet precis just nu. Fast i en film är allt tidsbestämt: nu sker det och sen det - helt enligt manus. Som tur är fungerar det inte så i verkligheten! Det enda vi kan vara säkra på är att med födelsen följer livsvandringen och så en dag står vi vid vägs ände. Film och vardag är lyckligtvis inte ens släkt!
SvaraRaderaNej, kanske inte. Fast det var en rätt bra film ändå. Det kändes bara så konstigt att göra underhållning av just detta...
RaderaVi har inte sett den filmen...man kanske inte ska se den heller då:) ? Ha det fint. Kram
SvaraRaderaJo, den är sevärd. Det var bara tidpunkten och ämnet som kolliderade litegrann för oss just nu.
RaderaHej Cornelia!
SvaraRaderaDet var ju ett billigt biopris, men som du säger inte precis rätt film just nu. Ibland blir det ju så. Försök att tänk på att det "bara" var en film.
Här håller de också på att avverka igen. Som du säger, vad tar de all skog ifrån;)
Ha nu en härlig helg:)
Kramizar Marie
Det var bara en film. Verkligheten är inte en film. Tack och lov för det.
RaderaHa en bra helg, du med!