Skillnaden mellan succé och fiasko...

Eller skillnaden mellan å ena stunden fullt frisk och nästa stund liggande i en ambulans med blåljus och sirener på väg i full fart mot sjukhuset... den skillnaden är hårfin.

Och det där jag skrev om häromdagen, att mitt liv är ointressant och inget händer och så... jag tar tillbaka det per omgående och ska aldrig mer säga ett endaste litet ord om nåt sånt.

Idag gav jag mej iväg till vårdcentralen i Kvissle. Bilden är därifrån och killen i nederkanten är inte en homo sapiens IRL utan en skyltdocka av papp. Jag vet inte ens vad han gör reklam för, men väntsalen till sjukgymnasten delas med dem som ska till mödravården, så det är väl nåt om pappaledighet eller nåt annat i den vägen. Jag träffade sjukgymnasten, som tyvärr inte hade något alls att tillföra. Han böjde och bände och kände och klämde igen, men hittar inget fel på mej. Eller, kan iallafall inte provocera fram någon mer smärta än den jag bär på hela tiden, den som blir värre om jag får för mej att jag ska försöka springa.

"Lösningen" nu är att jag snällt och vänligt avvaktar i två månader(!) och om det inte då blivit bättre av sej själv så får jag komma tillbaka då. Och då kan en annan sjukgymnast kanske titta på mej och kanske kan jag få lite akupunktur också. Suck. Det känns inte riktigt som om det här kommer att ge mej något alls. Men å andra sidan, och det sa jag själv, finns det ju de som har det mycket, mycket värre än jag. Som tanten som skulle in genom dörren ungefär samtidigt som jag, hon hade rullator och tog sej nätt och jämnt fram... så... vad har jag egentligen att gnälla över???

Nä, just det. Så jag får väl ha det så här. Jag KAN ju både gå, simma och cykla utan att det blir värre ont. Så jag tog och cyklade turen runt Bommen igen (totalt blir det omkring 1½ mil hemifrån och tillbaka igen). Solen sken, det blåste bara lite och det var höstigt härligt och skönt.

Men. När jag kom hem var det det där med skillnader... jag lämnade en frisk och kry Sture när jag trampade iväg och hittade en ofrisk sambo när jag kom hem. Detta är resterna som ambulanspersonalen lämnade på bordet och som jag lovade att kasta bort när jag kom hem igen.

Blåljus och sirener och gasen i botten, tillbaka till sjukhuset ville man komma med det snaraste. Bråttom var bara förnamnet.

Här skymtar ni Sture till höger i bild, liggandes på IVA på eftermiddagen. Det ser ut att gå bra och röntgen visade inte det man kunde befara. Allt blir nog bra igen och han fick komma upp på "vanlig" avdelning sent på eftermiddagen.

Och jag kunde åka hem och begrunda huruvida jag vill ha ett "intressant" och "händelserikt" liv. Det är nog bättre att ha det alldeles som jag brukar. Tack för ordet.