På förmiddagen åker vi och lämnar tillbaka det trasiga bordet. Tyvärr hade Sture rätt, det var det sista de hade i lager. Men, till min smala lycka, så kunde de faktiskt beställa hem ett nytt till oss. Så bra. Visserligen får vi vänta en vecka, men kära nån... det är inte alls bråttom. Inget tjafs alls och det tycker jag är så skönt.
På eftermiddagen var jag ute i skogen en stund. Tänkte mej några kantareller men de lyste med sin frånvaro. Istället blev det ett halvt kilo blåbär, som jag kokade sylt av när jag kom hem. Bären plockades alldeles nära hemma och hade älskade fröken Briard varit med hade hon blängt på mej och gått hem till husse. Hon brukade göra det, om det var tillräckligt nära hem. Plocka bär var inte direkt favoritsysselsättningen, åtminstone inte när hon själv hade tuggat i sej så att hon var nöjd.
Hon fattas mej så alldeles väldigt.
Så fint att ni får ett nytt bord!
SvaraRaderaFör torrt för en massa svamp men att du fortfarande hittar blåbär! Ida, vet du, satt säkert och blängde surt är du plockade dem. När hon är med i tanken är hon med - absolut! Som exempel kan ag ge Embla: i natt fick hon skägget fullt av katthår, när hon bet ifrån då alla tre rödtoppar tävlade om hennes plats. Jag mins mina drömar väldigt luddigt, utom när Embla är huvudhund. Så är det!
Inte alla blåbär är fina, en del är blöta och blaskiga, men den del finns det fortfarande. Jag har ju inte plockat nåt särskilt med bär i år. Har liksom inte orkat ta mej ut i skogen, helt enkelt.
RaderaIda är med mej mest hela tiden. Jag har henne omkring mej, bakom och framför mej, inuti mej. Fast ändå inte. Det är tomt och väldigt sorgligt. Även om jag någon gång ibland kan prata lite om henne utan att gråta.
Att kommentera från ipaden är ett redigt stavningsäventyr, det!
SvaraRaderaSå kan det vara, men jag tolkar och tyder och det går så bra! *S*
Radera