Utanför Ånge rasar en skogsbrand. Jag har inte sett röken av den ens, fastän vi befinner oss bara fyra mil söder om nämnda ort. Detta brända träd påminner mej dock om att det är "såna tider" just nu, såna tider då skogarna brinner.
Just det här trädet står på en myr...
... där jag traskar omkring i mina röda, sköna stövlar och letar efter hjortron. Hittar en del.
Den här taxen springer omkring på myren och vägen intill, skäller lite och är lite allmänt stollig. Kommer nästan ända fram till Sture, som satt sej i bilen för att vänta medan jag går ut och tar den där bilden av det brända trädet, innan någon juniorhusse lyckas komma ikapp den och hämta den.
Vi pratar lite om hur trevligt det är att ha med sej en hund ut, när man plockar bär och annat.
- Fast Ida tyckte att det var himla tråkigt att plocka bär, säger jag. Och gråter inte.
- Den där taxen hette också Ida, berättar Sture och då, ja då kommer tårarna på mej.
Hur det är. Saknaden finns där hela tiden, lurandes precis under ytan.
... hittar kanske fem hjortron men blir betagen av den fantastiska vyn. Sverige är verkligen vackert.
Så här mycket sylt blir det av det vi plockar idag. Bra, va!?
Att ha ingen hund... det är inte bara ensamt och eländigt och utan promenadsällskap, utan bärplockningssällskap och utan fyrbent-kamratskap och... ja, den listan kan göras lång... men det är också att vara utan städhjälp.
Den här korvbiten ramlade ner på golvet när jag improviserade nån sorts mat här hos oss ikväll. Ingen kom rusande och svepte upp den från golvet med hungrig tunga och tindrande ögon. Ingen. Jag fick plocka upp den själv. Och slänga den i soppåsen. Vilket slöseri.
Kvällsdoppet i Mellansjön var helt fantastiskt. 21 grader i luften och 21 grader i vattnet. Ljuvligt.
Alfred fick för ett tag sedan syn på några penslar som låg i vår bil. Han undrade vad de skulle vara till och jag berättade att jag skulle måla altanräcket i Mellansjö. Han tyckte genast att han kunde få vara med och måla, han också. Jag kunde ha den stora penseln, så kunde han ha den lilla.
- Vilken färg ska vi måla, Nela? undrade han.
- Jag tänkte att det skulle vara vitt, sa jag. Men vad tycker du?
Utan att tveka en sekund, sa Alfred: MÖRKBLÅTT!
Hmm... tror inte det, va? *S*
Åhh... vilka fina bilder du bjuder på idag!! Aldrig ser jag såna vyer hos oss!! Vår utsikt över vattnet ligger ju inte i solnadgångsläge!!
SvaraRaderaDu samlar i ladorna du!! Det är bra det!
Att saknaden efter Ida ligger tätt under ytan är ju inte så konstigt... det har ju inte gått såå lång tid än! Låt det ta den tid som behövs för att kunna minnas henne utan tårar... även om det inte händer över en natt!
Saknad gör stora sår i oss.
Ha det allra bäst
Kram
Vatten är vackert. Minnen är vackra, de också, även när de gör ont så man tror att man ska gå sönder.
RaderaKram.
Har haft alla apparater utdragna fast dagens enda åska var tidigt i morse. Men det vore ju lite onödigt att slå ut något…
SvaraRaderaEmbla tyckte också att det var aptrist, det där med att plocka bär och svamp. Fast hon hette åtminstone inte Ida.
Makalöst vackra vattenbilder bjuder du på och så många hjortronsyltburkar det blev!
Det är så onödigt och besvärligt att ordna med saker som gått sönder av åskväder, så ha saker och ting utdragna, du. Det är klokt.
RaderaIda gick hem ibland när jag plockade bär. Om vi var någorlunda "hemikring", alltså. Sån var hon.
Syltburkarna är jag mäkta nöjd med, även om jag nu inte är nån hjortronätare av rang. Men det är ju kul att ha ändå. Och andra gillar ju de där kärnfulla bären.