Det blir inte alltid som man tänkt sej...

Nej, det blir kanske egentligen sällan som man tänkt sej. Min syrra och hennes barn vandrade 8 kilometer i fjällvärlden. Sen satte ett par enorma skavsårshälar stopp för vidare äventyr och de fick vända och gå tillbaka till bilen igen. En biltur över norska gränsen för att kika på en fästning blev det som kompensation innan de dök upp hos oss på kvällen igen, långt innan det var planerat. Så kan det gå. 

På bilden ovan sitter de och tittar på bilder från den alltför korta vandringen.

Det ska vara "Klampenborgsdagen" idag läser vi i tidningen, så vi traskar iväg dit. Det är andra gången jag går ut på själva ön efter att jag mist Ida (jag har varit vid småbåtshamnen, men det räknas liksom inte). Jag var väldigt osäker på hur det skulle gå, för första gången var ingen trevlig upplevelse alls. Jag bara grät och skrek och ville inte vara där... tur att jag inte hade något sällskap med mej då, utan tvingade mej själv, annars hade jag nog blivit inlagt på psyket eller nåt...

Den här dagen var vi tre människor och tiden har gått. Det gick rättså skapligt.

Men några spår av aktiviteter i form av nån Klampenborgsdag, det såg vi inte. Hade den regnat bort, kanske? Vi gick runt för oss själva och läste på skyltarna om svunna tider.

Min lillasyster.

Egil var lite intresserad av hur gammalt det här kunde vara? Spikarna ser ju nästan(?) handsmidda ut.

 Och här är vi tre tappra, som trotsade regnet.

Min plan var att vi skulle grilla kyckling på kvällen, men regnet vräkte ner så jag fick ta till plan B (eller egentligen plan C), kyckling i ugn. Här är grädden, lätt vispad, blandad med dijonsenap och soja, som ska bres över kyckling med mera och sen sättas in i ugnen. Visst är det snyggt?!

Maten blev god, alla blev mätta (tror jag iallafall!). Kortspelande vidtog och sen var det kväll och natt.