Fyrtiosex år...

I fyrtiosex år, nästan utan avbrott, har det tassat en fyrbent kamrat vid min sida. När jag var 3 år gammal skaffade familjen en goldenvalp. Jag har otroligt nog ett par små minnen från detta. Jag vet att valparna var i en box i nån sorts stall och att de fick dricka sitt vatten ur en rostig kaffeburk. Jag minns också att vi var i ett litet "kontorsutrymme" där det skrevs några papper och stamtavlan lämnades över.

Och att jag minns detta från det jag var 3 år är ju säkert, för det var då vi fick hem vår gyllengula Boss.

Boss var, har jag förstått så här efteråt, en ganska så sjuk hund med ideliga öronproblem och "boxersjuka" i tassarna. Han blev bara 6 år gammal.

Utan hund var vi tills jag blev elva, då kom Mac. Även det en golden.

När jag fyllde 18 köpte jag min första egna hund och sedan har jag inte varit utan. Ganska många hundar har passerat genom mitt liv tills nu. Att jag känner att det är så oerhört tomt och tyst i huset är kanske inte så konstigt. 46 år är en lång tid och att vänja sig vid att inte ha någon hund är en process. Att ha hund är ett sätt att leva och nu ska jag lära mej att leva på ett helt annat sätt. Det känns inte bra.

Tankarna på en ny kamrat finns där. Men att skaffa en ny hund är inte så "bara" och det får nog ta den tid det tar innan beslutet kan fattas. På ett sätt vill jag NU, på ett annat sätt vill jag inte alls, aldrig. Eller jo...

Som sagt var. Det är inte så enkelt.