Tårarna rann när jag tänkte på hur vi skulle ha stått där, älskade Ida och jag, och diskuterat kring huruvida det här benet skulle bäras med hem eller ej. Hon hade såklart lämnat kvar det, för hon visste så väl vad som gällde. Klok var hon, gammal och klok, och väldigt medveten om vad hon kunde göra och inte. Visst tänjde hon på gränserna och hade hon husse med sej ut så kunde hon bära hem en älgskånk utan att ens fundera på att fråga om lov *ler litegrann* och visst fick hon det, tänja på gränserna och göra lite som hon ville. Hon var tillräckligt smart för att inte göra nåt riktigt dumt.
Tre veckor idag. Tre veckor utan Ida.
Det gör väldigt ont med de där fynden och speciella ställena och stunderna men så småningom blir minnet att "det skulle hon ha blivit så lycklig över" och du kan se henne vara det också, jag tror att jag törs lova det. Hon var en sådan lycklig hund, Ida, och bara ett par dagar innan hade hade hon hittat ett älgben också - alltid lika stor glädje. Den lyckan och glädjen kommer att bädda in minnena väldigt fint efter en tid.
SvaraRaderaJo... Hillevi vet ju vad hon talar om! Mitt "mistahundenminne" liggeralldeles för långt bakåt... men jag känner att hon har rätt. Det är bra för din läkning att du skriver om dina tankar och pratar om Ida. För var gång blir det lite lite lättare!
SvaraRaderaSå typiskt för en husse att inte hålla på reglerna :D
Hej Cornelia!
SvaraRaderaSom både Hillevi och Bibbi skriver...............det läker sakta men säkert. De tunga stegen blir lättare och lättare. Och att du skriver om dina tankar är bra. Ida kommer alltid att finnas närmast ditt hjärta och du kommer att minnas alla de roliga stunderna ni hade tillsammans, med ett leende:)
Så är det här hemma också med husse, de vet att de kan tänja på reglerna mer än med mig;)
Ida skulle garanterat gillat det älgbenet:)
Må så gott
Kramizar Marie
Så typiskt för husse och hund!
SvaraRaderaJag tänker på dig!
Kram! Lena