Alfred kommer och hälsar på och han vill gärna gå på promenad med mej och Ida i skogen. Helst vill han ha Ida i koppel. Ida är väl lagom road.
Hon vill mycket hellre gå lös och ledig och göra som det faller henne in.
"Okej" tycker Alfred och så gör vi såhär istället. Pojken håller i ena änden och jag i den andra. Praktiskt och bra, man vet precis var han är.
Senare går han en stund och drar kopplet efter sej på stigen och sjunger en egenhändigt komponerad liten låt med en text som går ungefär såhär: "koppla, koppel, koooppling... koppling.. koppel, koooppling" *S*
Man håller på att ta reda på stormfälld skog runtomkring där vi bor. Vi går och kollar lite på det som jag kallar "traktor", men när Alfred tittat en stund konstaterar han att det är ingen traktor det där. När jag undrar vad det är då så informerar han mej om att det ju är en lastbil, "för man kan ju lasta på flaket..."
Ja, så är det. Naturligtvis. Så dum jag är. *ler*
Så är det... av barn och dårar får man höra sanningen!! Men det ser allt härligt ut med stora snälla Ida och den lille Alfred i slutet på kopplet!!
SvaraRaderaKram till er!
Fast alldeles innan jag tog den här bilden så låg Alfred platt på magen i snösörjan... omkulldragen av Ida, men icke att han släppte kopplet... *S*
RaderaKram på dej och kli till vovvarna!
Vad bra att ha Alfred i koppel! Haha! Din traktor och hans lastbil (smart är han!) heter skotare säger besserwissern Hillevi.
SvaraRaderaSnö var ju väldigt onödigt!
Jahaja... då vet vi det! Tackar för upplysningen!
RaderaSnö är ALLTID onödigt!
Vilken hundförare!
SvaraRaderaLena
En liten duktig kille (och en otroligt vänligt sinnad hund också)!
SvaraRaderaHej Cornelia!
SvaraRaderaHärliga bilder på lille Alfred och stora Ida:) Såklart att det är en lastbil *S*
Må så gott:)
Kramizar Marie