Man kan undra...

Ja, man kan undra varför jag fortsätter att tappa kilon, när vi käkar så god mat jämt?! Idag tog vi omvägen över Hudik på väg till Mellansjö och i Ljusdal stannade vi och åt lunch på trevliga Järnvägs.

25% av mej är borta, sedan april i år. Åtta månader och jag tappar fortfarande lite i vikt varje vecka. Vad jag har gjort, och gör? Tja... rör på mej mer och äter bara sånt som kallas "mat" (dvs inget godis, glass, efterrätter och annat sånt gott). Låter trist, men jag vande mej ganska fort och nu känns det ok att bara låta bli.

Det började ju med att jag hade så förfärligt ont i magen och doktorn trodde att jag hade tarmfickor. Då kändes det obehagligt att stoppa i sig överhuvudtaget någonting alls, som skulle ligga i de där fickorna och ruttna (det vet jag inte om det gör, men för mej kändes det så). Men förnuftet sa mej förstås att något måste man äta, annars dör man. Då bestämde jag mej för att jag skulle äta Mat. Och på den vägen är det.

Jag mår bra, så det är ingen fara med mej alls.

Med Ida ser det inte heller ut att vara någon fara alls. Hon är sååå mycket gladare och piggare idag. Smet iväg en stund och inmundigade något riktigt äckligt, när vi rastade strax norr om Ljusdal. Luktade inte hallon från baksätet, precis. Men där fick hon ligga idag också, eluppvärmt baksäte känns bra när man har en gammal skrutt-hund som behöver lite extra omsorg. Pigg när vi kom fram till Mellansjö och travade runt nere i snön på gräsmattan och såg glad ut, till och med.

Puh. Dags att andas ut för den här gången, tror jag.