Utskriven

Utsikt från ett sjukhusfönster. 

Denna dag fortsatte undersökningarna med en revbensröntgen och ett ultraljud av magen. Urinprov, förstås. Blodet avtog, men smärtorna fanns kvar, stundtals rätt olidliga på förmiddagen.

Min mobil ringde ett par gånger. Jag ville inte svara, det kostar nämligen rätt mycket att svara i telefon i turklandet, så jag ignorerade signalerna. Tryckte bort samtalet. Plötsligt ringde telefonen på bordet intill sängen. Hm... vem kunde vilja mej något? Tveksamt lyfte jag luren, beredd på att försöka förstå något på turkisk engelska. Döm om min förvåning när någon säger "hej" på svenska och sen presenterar sej som den och den från SOS International i Danmark.

Vilken skön känsla! Killen som ringde var den som sökt mej på mobilen. När jag inte svarade där letade han reda på mej via sjukhusväxeln. Han förklarade en massa om hur reseförsäkringen (som vi har via hemförsäkringen i Folksam) funkar, att han skulle skicka nåt som heter "betalningsgaranti", så jag skulle inte behöva betala något alls när jag väl blev utskriven. Vidare talade han om att SOS International har en egen läkare, som får alla prov- och undersökningssvar, värderar dem i förhållande till den behandling patienten får och om så behövs, kräver fler eller andra undersökningar/behandlingar. Nån sorts överläkare, som kollar allt som görs. Att få detta förklarat på klingande svenska var en stor lättnad just då, kan jag tala om!

Lunch blev det idag också. Trevligt, eftersom jag plötsligt inte fått äta någon frukost. Trodde (läs: hoppades) sedan att jag skulle bli utskriven, men det dröjde hela långa eftermiddagen och stackars Sture satt troget på en stol hela tiden. Snacka om att sabba någons semester, liksom...

Nåja. Sent på eftermiddagen kom en läkare och skrev ut mej. Gissa om jag kände mej lättad?! Inget var trasigt inuti. Inte njurarna, som de hade befarat, och inget annat heller. Puh. Även om jag kände mej väldigt mörbultad fortfarande så var det riktigt skönt att få höra att jag ändå, trots allt, var rätt okej.

Ett oläsligt recept fick jag med mej.

Sjukhuset hade en egen liten minibuss som frampå kvällskvisten samlade ihop alla turister som skrivits ut under dagen och skjutsade dem till deras hotell. På vägen stannade den till vid ett apotek så att jag kunde springa in och köpa mina smärtstillande tabletter och en dito kräm, som jag aldrig tordes använda. Jo, tabletterna, men inte krämen.

Doktorn sa också att jag skulle få något mot blodet i urinen, något som jag skulle ta bara en enda gång och det skulle ske samma kväll... något sådant fanns dock inte med på receptet och jag orkade inte ens försöka ta reda på vad det skulle kunna varit för något.

Tillbaka på hotellet noterade jag denna lilla text vid entrén. Och det var precis så det kändes. Hemma igen. Otroligt skönt, även om jag var mycket trött och inte orkade göra i stort sett något alls. En välbehövlig dusch, lite grönsaker i matsalen... sen tog energin slut och vi gick och lade oss.