Midsommarafton

Egentligen är ju midsommarafton en dag som alla andra, men att solen skiner och värmer är ett stort plus. Idag går vi genom skogen, det är helt galet hur det har vuxit igen på hygget strax ovanför vårt hus. Men här, på bilden, ser det ut som vanligt.

Min tanke var inte att vi skulle hamna på Klampen idag igen...

... men benen bara traskar iväg. Tre sällskap med folk finns det på "vår" ö idag. Här har jag papparazzifotograferat ett av dem. Nyss har jag pratat en lång stund med dem. Det började med att en frågade om det var en portugisisk vattenhund jag hade, men då fick jag ju förklara hur det ligger till. Att Ida är en briard, men att hon för närvarande inte ser ut som en sån, precis *S*

Sen visade det sig att en av personerna i sällskapet, som hade "sillfrukost" (sa de, men klockan var halv fem på eftermiddagen... *S*... så de hade nog suttit där en stund) var min äldste sons klassföreståndare (eller mentor, tror jag att det kallades) på högstadiet. Nu är han pensionär sen några år, men mindes min "unge" väldigt väl. Ungefär 3500 elever hade han haft genom åren, hade han räknat ut.

"Den portugisiska vattenhunden", som är en briard, jagar ju INTE. Men det finns en sak i hela världen som får igång hennes icke-existerande jaktgener, nämligen dubbelbeckasiner som piper och flyger lågt, strax ovanför vattenytan och strax utanför strandkanten. Sådana fåglar kan Ida inte låta bli att jaga och här är det en som börjat flyga och pipa... Ida laddar! Kolla in öronställningen!

 Fast det är ingen mening att jaga så länge...

 ... för man får ändå inte tag i dem. Ida tar sej en slurk vatten istället.

Sill och nypotatis åt vi igår. Idag blir det fläskfilé och grönsaker på varsina spett, nypotatis, grillad lök, sallad och goda såser. Precis hur gott som helst.

Hemma på Tistelvägen, där vi bestämt oss för att vara kvar, har vi gasolgrill. Gasolen var slut. Absolut slut. Men som tur var fanns det en liten skvätt gasol kvar i en annan flaska. Annars vete 17 hur det hade gått med grillningen, för nån annan grill har vi inte.

Måste bara berätta om en sak som hände häromkvällen, när Ida och jag var nästan hemma igen efter sista kvällsprommisen. Vi kom lufsande på en smal stig. Ida var strax före mej. Plötsligt har jag henne vänd emot mej och där står hon och skäller. Först fattar jag inte vad det handlar om. Men så ser jag... mellan mej och Ida står en grävling, uppburrad så stor den kan bli. Den fräser och "morrar". Framför den står Ida och bakom den står jag. Stackaren, så trängd den måste ha känt sej. Det var sisådär 3-4 meter mellan mej och hunden.

Lite adrenalin gick nog igång i min kropp, men så klev jag helt sonika ut i riset bredvid stigen och sa bestämt åt Ida att sluta med det där skällandet och Gå hem! Då gjorde hon det och vips! så var grävlingen också borta.

Puh.

SENARE:

Till sist... så orkade vi faktiskt äta lite jordgubbar också. Det hör ju liksom till, även om jag var alldeles för mätt fortfarande.

Och den här bilden fick jag som ett MMS tidigare på dagen. Det är Alfred som fått sej en egen liten pool :)