Mat i Mellansjö

Vi åker till Mellansjö. Ganska längesedan vi var här och tittade till saker och ting. Våren är inte riktigt lika långt kommen här som hemma, men solen skiner och i lä på altanen avnjuter vi en god lunch.

När maten är inmundigad kommer grannen...

... med en flaska och bjuder oss på varsitt glas(!).

Det är dock inte så "illa" som det kanske ser ut, för flaskan har inte originalinnehållet kvar utan är fylld med björksav. Det har jag aldrig smakat förut och aningen skeptiskt för jag mitt glas till munnen. Smaken är inte alls så "stark" som jag förväntade mej. Inte mycket smak alls, utan mer som vatten med en ton av kokos, ungefär. Intressant.

Ida mår utmärkt. Hon har en strumpa över det lilla gula bandaget och visar inget som helst intresse för det. Rör sig fullkomligt obehindrat och ser ut precis som vanligt. Hon är med ute mest hela dagen. Veterinären har sagt att hon bör ta det lite lugnt ett par dagar, så några långa promenader blir det inte, men ett par korta. Jag räfsar lite på gräsmattan och hon är som sagt var med ute hela dagen. Strosar omkring som hon vill i godan ro. Jag har givetvis koll på var hon är och vad hon gör, men hon går ju aldrig långt bort. Långa stunder ligger hon och bara mår gott, alldeles i närheten av mej. Men det är som det brukar.

Krokus?

En stor del av eftermiddagen ägnar vi åt att montera en ny grill. Den gamla kasserade vi i vintras, eftersom benen rostat av. Förväntningarna på kvällens grillmiddag är höga, men jag kan ju inte påstå att vi har kläm på hur den här grillen funkar, precis. Men efter många om och men och hit och dit så blir fläskytterfilén faktiskt klar och avnjutes med ugnspotatis och grönsaker.

Även grönsakerna skulle ha grillats, förstås, men eftersom vår lilla fiffiga grillkorg av "nät" är spårlöst borta, så fick jag steka dessa grönsaker i stekpannan istället. Nåja... det blev gott, trots små missöden här och där på vägen.

Kvällens lite längre promendad företas idag utan hund, hon ska ju ta det lite lugnt, så hon är hemma och sköter disken tillsammans med hussen medan jag går den där stigen som Ida inte tycker om. Den är så fin och mjuk och mysig och en ko-ko-ande gök håller mej sällskap.

Japp. Göken är här! Då får man, enligt min pappas regler från när jag var liten, gå barfota om man vill. Åh, som vi längtade efter det första ko-ko-et då, på den tiden. Nu har jag hört göken, men har inte den minsta lilla lust att ta av mej skorna.

Jag håller nog på att bli gammal. *S*